ren orimlighet, till kvilken knappast qvinnor och barn kunde göra sig skyldiga. Licinius hade tjenat i Österlandet, och han erinrade sig nu en nation, mot hvilken han hade burit vapen, tappra, djerfva soldater, män med offentliga dygder och fosterlandskärlek, hvilkas religionsbruk voro olika alla andra folks och iakttogos med samvetsgrann trohet och sjelfförsakelse. Detta folk, hade han hört sägas, dyrkade en Gud, för hvilken det ej fanns någon materiel typ, som var andlig och allestädes närvarande, på hvilken de obetingat litade, då allt annat svek dem, och i förtröstan på hvilken de aldrig fruktade att dö. Men de tilläto ingen deltaga i dessa deras företräden, och deras tro tycktes inskärpa hat till främlingar, på samma gång som de väckte split och oenighet bland dem sjelfva. Finnes det då intet annat än pligt, kall och sträf pligt till att fylla detta tomrum?? tänkte Licinius. ?Nå ja, må så vara då; mitt svärd skall ännu en gång stå till mitt fosterlands tjenst, och jag skall dö i mitt harnesk likt en romare och soldat ! KAPITLET VIL Han är träffad. Fäktmästaren Hippias hade fullbordat sina förberedelser för aftonen. Med en viss militärisk instinkt, lika nödvändig för hans yrke som för den verklige krigarens, kunde an, sedan hans dispositioner en gång blifvit vidtagna, lita på dem med full förtröstan och utan ringaste känsla ef oro för utgängen. . I likhet med alla män, som äro vana vid ständig strid, var han aldrig så helt och hållet i sitt element som då han omgafs a! faror, hvilka endast gevom ett Ingnt, vak-: samt mod kunde afvärjas, och ehuru han måhända hade ögonblick, under hvilka han längtade efter ömhetens och hvilans mildare fröjder. behöfdes det blott klangen af en