som han aldrig hade blickat ned i hennes. Det var den mörkögda tlickans, hennes förI hatliga rival! Skulle vil hon med sitt bleka ansigte och sitt skygga sätt någonsin kunnat göra så mycket för honom? Och nu hade han säkert nätt hennes hem, och hviskade i hennes öra, med armen Jindad om hennes lif. Måhända skröt ban öfver den eröfring han hade gjort uti den stolta r0merska damen och berättade henne att han föraktat Valeria, emedan han älskade henne! Nu tog allt det onda i hennes natur öfverhanden, och med den bittra öfvergifvenhet, som förstört så månget otygladt hjerta, sade hon till sig sjeli. Det finnes ingen annan verklighet än det onda. Lifvet är en dimvilla, och hoppet en lögn. Det bekymrar mig föga hvad som nu blir af mig! Då Myrrhina trädde in, fann hon sin herrskarinna sysselsatt med att ordna vecken på sin drägt och sitt nedfallna hår. Det låg icke i Valerias lynne att i silt yttre visa hvad som föregick i hennes inre, och minst at allt skulle hon tillåtit att hennes piga tinge en aning om den förödmjukelse hon hade lidit. Kammarjungfrun var också icke litet förbryllad; men hon hade både genom uppmärksamhet och erfarenhet vunnit så mycken kännedom om de starka verkningar som en öfverretad stämning ästadkommer hos hennes kön, att hou aldrig tillät visa förvåning öfver något qvinligt infall; och ehuru hon förundrade sig öiver anledningen hvarför Esca var gången, och hvarför hennes herrskarinuas sätt var så stolt och slutet, afhöll hon sig dock från alla frågor och nmärkningar, nöjande sig med ett tyst erbjudande af sina tjensier och ordnande det bruna håret till en flätad krona på Valerius bjessa, utan att genom sitt sätt på minata vis förråda art hon insåg att nägonting ovanligt hade fö ätt. Bitter några Jö mmuters tystoxd var hennes herrskarinnas röst tillräckligt stadig för. att tilläta henne tela. Jag skickade inte efter digt sade hon. Hvad ville du bär? Forts.) S