Vitramialsterioila terrorister. Bästa beviset för att man å den ultraministeriella sidan ganska klart känner, huru haltande, och inkonseqvent ministörens yttre politik på den sednaste tiden varit, igger i sjelfva den ytterliga häftighet, hvarmed man upptager hvarje anmärkning mot ministören, hvarje den ringaste erinran om den ledsamma situation, i hvilken vi för ögonblicket befinna 085. Vore allting så klart och konseqvent handladt, som man så gerna vill låta påskina, hade regeringen förträffligt häldat vårt anseende och förebyggt en för framtiden isolerad ställning, stode den inför all verlden så med palmer i händerna, som man vill låta påskina; så skulle man minsann på det hållet icke vara ytterligt lättretlig, man skulle taga anmärknpingarne ganska lätt och Jugnt vädja till fakta. Men just derföre att sjelfva fakta äro tillräckligt vältaliga i en annan riktning; just derföre att man icke kan förqväfva medvetandet af en mängd inkonseqvenser och mångfaldig ynvklighet, befinner man sig i en stämning, under hvilken man icke tål att höra någonting, och gär så längt, att man gerna skulle vilja med stickord och maktspråk qväfva hvarje försök till kritik från den delen af pressen, som hvarken är blind anhängare och edsvuren vapendragare åt ministeren eller arbetar såsom daglönare åt vissa kotterier och vissa materiella intressen. Så göres t. ex. al en ofliciös penna i Posttidningen för i går afton ett något otympligt försök att frumställa den amnär ning, som i A. B. gjorts mot ministeren derför att den så länge lemnat svenska allmänheten i okunnighet om resultatet af den reklamation som genom svensk-norska ministern i Berlin blifvit gjord i afseende på de krigsfångna svenska ofticerarne, såsom ett försök ait nedsätta Sverge, dess regering och dess embetsmän?. Det är denna taktik man gerna begegnar; det är så vigt lom man kan inbilla tolk, att kritik, riktad I mot regeringens ledamöter, går ut på att I nedsätta landet och dess ära: då det tvärtom just är ömhet för landets ära och anseende som framkallar kritiken; man följer så godt man kan äfven i detta fall fotspåren af den engelska minister, som i dessa dagar ådagalagt inför hela verlden, huru ömt Englands ära, anseende och maktställning ligger densamma om hjertat. Man imponerar härmed icke blott på de krassa materialisterna, för hvilka nationalära och framtidsintressen äro nonsens, utan älven på en mängd försigtiga och osjeliständiga själar, som anse ytterst vådligt att ha ett eget omdöme, uten ständigt äro böjda att vända kappan efter vinden; och man hoppas sålunda kanna framxaalla ett terroristiskt skrik, om skall göra all kritik omöjlig och föraffa dessa regeringsledamöter och embetsmän en från hvarje anmärkning så fredad, så oinskränkt makt, att de kunna säga: Sverge det är vi! I samma n:r af Posttidningen finner man emellertid att den gjorda anmärkningen var fullt befogad och att regeringen redun den 13 i denua månad pr telegraf erhållit lugnande underrättelser i denna sak, men doc! uppskjutit deras meddelande tilldess desamma äfven med posten kunde framkomma hit, ett uppskol, som icke synes ha varit dikteradt af skyldigt afseende på de tillfångatagnes anförvundter, kamrater och vänner, ej beller på den stämning, som den förut at Posttidningen meddelade telegrafdepeschen rörande denna sak framkallat hos allmänheten. I samma nummer af P. T. läser man också ett bref från en af de tilllångatagne venska officerarne, hvari det skamlösa och för deras hederskänsla ytterligt kränkande METOD —A NRA, SR FAR