ett elakt löje, ehuru hans hjerta klappade häftigare än det hade gjort sedan han var pojke, då han stannade under IHermesstoden i hennes portik. Valeria satt i sitt gemak, med hufvudet, begralvet i bänderna, och hennes hår föll som en slöja till hennes fötter. Alla känr, som mest äro i stånd att qvälja och plåga en qvinna, rasade i detta ögoubliek i hennes hjerta. Hon vågade icke tänka på iribunens dödsbleka ansigte, hängande käk och på soffan utsträckta lemmar. Hon lät visserligen synen tynga på henne likt en förfärlig natisnara; men med en ansträngning, om hvilken hon var fullkomligt medveten, afhöll hon sig från att närmare un dersöka dess betydelse eller återkalla dess detaljer, framför allt från att öfverväga dess upphof och följd. Nej, Escas bild fyllde nuu hennes hjerta och hjerna — Esca på amfiteatern; Esca slagen i bojor och s0ivande på det heta, hårda stengolfvet; Esca vandsande vid hennes sida genom de mörknacde gatorna, Esea vändande sig bort med sin ädla gestalt och sina manliga steg, jublende öfver den frihet som tillät honom att befria sig från henne! Derpå kom ett svall af dessa ljufvare känslor, som fordrades för att göra hennes qval outhärdliga;, det stingande i tanken på Phvad som hade kunnat vura?; bilden af henne sjelf (hon kunde se sig sjelf med själens öga, skön och förtrollande, i hela prakten af en lysande toilett) lutande sig mot hans starka arm, under det att huns ädla, öppna anlete skådade ned 1 hennes med den beskyddande min som klädde det så väl. Och-hon skänkte honom hela sin kärlek, sade honom allt hvad hon hade vägat för hans skull, och hörde hons älskade imraa svara nennes i kärleksfulla toner! Hon nästan inbillnde sig i att alli detta hude passerat, ifligt målade hennes hjeria för sig sjellt sin längtan och åtrå. Derpå såg hon en unnan gestalt på den plats som borde ha varit hennes — ett annat anlete, i hvilket han skädade med sä