till och känt sig gripen af en qväfvande äns:a, då en lock deraf, under det han ställde henne i en försvarsställning, hade fallit öfver hans hand. Nu föreföll det honom som om han hade velut gifva mycket jr att åter få genomlefva dessa få ögonblick; som om han icke kuude afsägo utt få se henne ännu en gång, hvilken möjligen kunde blifva den sista; det föreföll honom som om ingen qviuna i Rom kunde jemföras med henne; som om, trots all hennes strålande skönhet och personliga tjuskraft, hennes stolihet dock vore det största af hennes behag. Han var en förtviflad man, på väg att spela ett förtvitladt spel, i hvilket hans lir var insatsen. Sådana tankar i ett sådant hjerta och i eti sådant ögonblick sporra med örtärlig hastighet till det onda. En beundran, som cj tyglas af den rena böjelse som endast kan iinnus i ett rent hjeria, växer snart ut till grymhet och sjelfviskhet. Den kärlek, som skönheten väcker, sjuder hos en sådan man upp till en passionerad åtrå, som mindre är älskarens efter sin älskarinnas, än tigerns elter sitt rof. Valeria var en stol qvinna, den stoltaste och vack raste qvinnan i Rom. Han drog djupt eller audan vid tanken på hvilken vild triumi det skulle vara uit böja denna stolta nucke och tvinga denna stolia skönhet att falla till hans fötter. isk och krigarlik som han var, hade wu allt med sina egna ögon. Komplotten var smidd, konspirutörerna voro beväpnade och undervisade om sinn äligsanden, det äterstod ännu en eller par timnar före den öfverenskomna samlingen i ribunens hus, och deuna tid beslöt hun att sona åt Valera: han ville åtminstone låta il gång irossa ur denv kvers fulla värde han ar fullt tyckt e. Han skulle se henec och bjuda henae furvål. Hon hade alltid nottagit honom vänligt och hjertligt; måvända skulle han sörja öfver möjligheten tt helt och hället förlora henne. Han log