GLADIATORERNE.) TAFLOR UR LIFVET BLAND ROMARE OCH JUDAR ROMAN I TVENNE DELAR Ar WHYTE MELVILLE. Förgäfves sökte han och såg sig omkring efter något, mot hvilket han kunde stödja sig, efter någonting utom och högre än hans eget jag. Hvad är väl den tappraste och visaste man annat än ett barn, trefvande i mörkret efter den faderliga hand, som skall leda hans osäkra steg? Hvar skulle han finna det ideal, som ban med ära kunde dyrka, på hvars öfverlägsenhet han fullt kunde lita? Roms gudalära, förnedrad som den hade blifvit, var likväl icke beröfvad alla de behagliga attributer, för hvilka den hade sitt grekiska ursprung att tacka. Det som var grekiskt kunde väl vara ondt, vackert och behagfullt kunde det dock näppeligen undgå att vara; men hvilken förständig man kunde grunda sin tro på Olympens teokrati, eller med annat än afsmak beiraktad en materiella panteism, inom hvilken den lägsta menskliga last var upphöjd till en gudomlighet? Då kunde han lika så gerna genast blifva en dyrkare af Isis och sänka sig ända ned till kropRene och själens yttersta förnedring. Nej, e gudomligheter, hvilka Homer besjöng, voro lämpliga föremål för dessa fulltoniga, majestätiska hexametrar, som liknade det geiska hafvets vågsvall; lämpliga typer för sinlig fulländning, att ur den hvita Pariska marmorns fina, ådrade block skulpteras af den grekiska mejseln; men för en man, en med intelligens begåtvad man ati böja sig inför den listige och bedräglige Hermes, eller inför smedjornas enfaldige gud, eller inför sjelfva fader Jupiter, den minst idealiska af dem alla, detta var en ) Se A,, B, nr 129, 130.432--142. 150, 151, 153-—1EB, 157, 158, 180—163.