Aftonbladet – 18 juli 1864, sida 2

hem som hans kunde köpas för dyrt med uppoffring af ett helt lif. Guld och marmor, korridorer och pelare, elfenbenssän gar och tyriska tapeter — kunde väl allt detta uppväga ungdomens sträfvan, mannaålderns bekymmer, och till sluts en tung och ödslig ålderdom? Hvad var väl den ärelystnad som förmådde män att sträfva upplör de brantaste stigar, till randen af sädana hemska bråddjup? Hade han någonsin erfarit dess frestelser? Han visste det knappast sjelf. Om Guenebra hade lefvat och hon hade varit hans, skulle han utan tvifvel för hennes skull hafva värderat ära och rykte och ett namn som var på allas läppar. Att se de Jjufva ögonen klarna upp, att framkalla ett leende i det älskade anlelet, detta skulle varit en tillräcklig belöning -— men något sådant kunde ou aldrig komma i fråga. Derpå började han tänka tillbaka på de sälla dagar då de voro allt för hvarandra, då sjeliva himlahvalfvet syntes skönare och klarare, medan han spejade efter hennes hvita drägt under eken. Var han icke då fullkomligt lycklig? Skulle han åtminstone icke blifvit fullkomligt lycklig, om han, såsom han då hoppades, hade fått kalla henne sin? Äfven på denna fråga måste han ärligt svara nej. Äfven då han var som lyckligast kände han en obestämd längtan, en viss saknad, en känsla af osäkerhet och äfven af missbelätenhet. Om det varså då, huru hade det sedan varit? Han förbigick det hårda, plötsliga slag, som för ett ögonblick dötvade hans sinnen; han hoppade öfver de derpå följande dagar och nätter af qval och fäfäng saknad, och tog i betraktande de långa år, under hvilka han han hade sökt låta pligt och fosterlandskärlek fylla tomrummet, men måste bekänna, att älven här ailt var ofruktburt. Der var alltid någonting som fattades, ätven till att fullständiga den största resignation, som både filosofien och sunda förnuftet inpräglade. Hveruti bestod detta? Licinius kunde icke besvara sin egen fråga, ehuru han känte