Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 3

UTRIKES. ENGLAND. Enligt tidningen Globe utgjordes den ministeriella majoriteten af de 315 i underhuset röstande öfver det föreslagna misstroendevotum mot ministeren af 306 liberala, 6 konservativa och 3 representanter, hvilkas partiställning det icke är lätt att bestämma. Den oppositionella minori eten räknade 279 konservativa och 18 representanter för det irländskt katolska partiet. Under debatten i öfverhuset öfver det af ford Malmesbury föreslagna misstroendevotum mot regeringen yttrade lord Russell bland annat: ?Hvad Österrikes och Preussens uppträdande beträffar, så hade det väl varit mycket lämpligare och skulle ej ha ledt till sådana svårigheter, om dessa makter, i likhet med tyska förbundet, ställt sig på klar fot med Danmark och från början förklarat sig fritagna från sina förpligtelser, på samma sätt som Victor Emanuel i nationelitetens namn tog konungariket båda Sicilierna i besittning. Den ädle lorden (Malmesbury) påstår väl, att denna nationalitetsprincip elt och hållet mäste läggas åsido, men det vår icke an, emedan den redan slagit för fasta rötter i Europa, om den också må vara en farlig princip. Den ädle lorden tyckes tro, alltyskarnes ansträngningar icke framkallats af annat än äregiri het, kanske för att komma i besittning af Kiel hamn. Han (lord Russell) måste deremot uttala sin mening, att tyskarne verkligen varit lifvade af en uppriktig känsla af sympati för konungens af Danmark enligt deras åsigt förtryckta tyska undersåter. Dessa sistnämnda hade bakom sig fyrtio millioner högeligen uppretade landsmän. Nationalitetsfrågan skulle således icke kunnat utan omsvep åsidosättas. Hade England försökt fördrifva de tyska trupperna ur Holstein och derpå inkallat ständerna, skulle dessa genast ha uttalat sig för landets sjelfständighet; och hade England oklokt skridit till krig, skulle det ha nödgats med vapenmakt tvinga Holsteins tyska invånare tillbaka under konungens af Danmark välde. Om engelska regeringen blott haft att göra med kabinetterna i Berlin och Wien, skulle säkerligen ingen svårighet stått i vägen för en fredlig lösning af frågan; ty det hade icke särskildt varit Preussens önskan och bestämdt icke Österrikes att frångå 1852 års fördrag. Men kabinetterna hade gifvit efter för folkets starka påtryckning. Dessutom tycktes äfven Ryssland ha betydligt inverkat på fråvan; ryska regeringen fruktar den folkliga emokratiens i Tyskland framsteg och visar sig derföre henägen att uppoffra Danmark för att försvaga folkpartiet. Ar det väl då underligt, att ett så konstladt fördrag som 1852 års, genom hvilket åt ett folk anvisate dess framtida regering, utan att man åtsport det sjelf, icke låter upprätthålla sig?? TURKIET. Från Konstantinopel förmäles den 4 dennes, att 40,000 redifs skola på regeringene befallning inom kort afskedas. Rustningarne uti arsenalerna fortsättas dock. Nägra tscherkessiska regemenien skola organiseras för Syrien. AuUERIKA. Enligt underrättelser från Newyork af den 29 Juni, hade Förenta Staternas linansminister, hr Chase, ingifvit sin afskedsansökan.