Aftonbladet – 15 juli 1864, sida 2

här litet Chios-vin, som ni tycker bättre om. Ni ser, att jag icke glömt bort er smak. Han skrattade nervöst, och hans läppar darrade; hon visste nu att det var den högra bägaren som innehöll gift. Båda voro lika fulla, och de stodo tätt bredvid hvarandra på tallriken. Denne man kunde ändå icke förmå sig att döda mig, var den tanke som för ett ögonblick gjorde hennes hjerta vekare och och gaf hennes erkänsla en anstrykning af medlidande med hennes beundrare. Elak som han var, kuude hon icke låta bli att tänka, att det var hennes inflytande han hade att tacka för den enda sauna känsla ban någonsin i sitt lif eriurit, och detta vjorde henne tveksam, dock icke länge. Snart framställde sig för henne bilden al Esca, fäng: och utsträckt på det hårda, brännande stengollvet, och minnet af dei förhutliga köpek ontraktet upptände ånyo hennes biltraste hat. Hon lade sin hand i tribunens med en qvinnas hängifvenhet, som verkligen älkar, och vände sina ögon emot honom med denna fuktiga glaus, på hvars makt hon icke hade missräknat sig. sFörlåt mig, hviskade hon. Jag har aldrig fullt uppskattat er, aidrig känt er törrän nu. Jug har varit hjertlös, känsloiös, tokig: men jag har i dag fått en lexa, om ingendera ar oss någonsin skall glömma. Nej, vi skola aldrig tvista merl Han tog henne i sina armar, han tryckte henne till sitt hjerta, hans hufvud svindlade, hans sinnen sveko honom, denna töriöriska skönhet tyckies genomtränga hela bans varelse, kringhvärfva houom med sitt doft som med eu troildom; och medan hans avkar törvirrades och hins läppar fråmhviskade brutda ord af ömher, hade den hvita handen, som låg så sörtroligt kastad öfver hans axel, omtlyttat bägarne, och detta hjerta, som klappade så väldsamt emot hang, hade utan samvetsegg dömt bonom till döden.