Aftonbladet – 15 juli 1864, sida 2

YVi rekommendera enträget de italienare, som så ifrigt lofprisa den engelska alliansen, att läsa det tal som det fria folkete premierminister höll i engelska underhuset den 27 Juni. För vår del ba vi alltid fällt en sträng dom öfver engelska regeringens beteende i striden mellan Danmark och Tyskland, och vi behötva således icke förklura, att det skamliga återtåg, som ministeren PalmerstonRussell så skyndsamt tillrådde och derefter försvarade i parlamentet, på intet sätt öfverraskat oss, lika litet som det i minsta mån förändrar vår länge hysta åsigt om värdet af Englands vänskap, hvaröiver en del personer beständigt äro färdiga att hålla lottal. Ve de svage! Så ly der af gammalt verldshistoriens måtto. Vi förvånas icke deröfver, och vi äro ej förbittrade på England dertör att det svikit Danmark; ty så har det ju alltid burit sig ät; och det har nu endast blifvit sin traditiouella politik troget. Men hvad som uppör oss, är det falska och låga hendlin sätt, hvarigenom det beständigt uppväckt illusioner, tills det med bituert hån slog om och sade danskarne, hvad de kunde vänta af dess sympati. Sedan England mer än ett halft är ötversvämmat Europa med sina eviunerliga noter och höga rop i tidningarne, sedan det rasat och skrikit öfver tyskarnes mordiska och ödeläggande framfart, förklarar det nu, att Daumurk haft orätt åu början och visat olörnuft in i sista ögonbheket. Danmark hur verkligen begått ett tel, nemligen att lita på Englands merkantila sympatier; men man borde åtminstone förskona det för förödmjukelsen att förhånas och begabbas af dem som störtat det i förderfvet. Englands grannlagenhet har visat sig i de förhoppningar, som lord Palmerston i det mest kritiska ögonblicket gaf det olyckliga landet, då han sade, att det engelska ädelmodet möjligen kunde komma i rörelse, om dess hutvudstad aogreps och dess konung blefve föngen. Vi uppmana våra anglomaner att draga nytta a! denna lära. De se nu, hvad som Kommer af de fria engelsmännens entusiasm. Om de kallblodigt jemföra frukterna deraf med det som man kan vänta afen annan nation, skola ae kunna säga oss, om den a nationa vänskap är oegennyttig, och hvad vigt man kan tillägga deras törgudade beskyddares intetsägande sympatier. Om de allvarligt öofvertänka de engelska ministrarnes yttranden till Danmark, och dermed jemför de larmande demonstrationer, hvarmed Englands både regering och folk mottog hjel ien från sMarsala, och berusade hans lätttrogna anhängare, så måste de tillstå, att engelsmännen, om den dag skulle kommu, då de i handling skulle visa sin tillgifvenhet för de idter, hvilkas förkämpe Garibaldi är, icke skulle göra annat än hålla några vackra tal, så framt de ej föredroge att svara på samma sätt som de svarat Dunmark, med hvilket de dock äro förbundna genom verkliga intressen: 7Låt ni fienden plundra eder och taga er konung till fånga: sedan skola vi öfverväga, om vi kunna göra något för eder.?