Aftonbladet – 15 juli 1864, sida 2

Hon slet sig ur hans omfamning och ka stade håret tillbaka ur pannan; kärlekei är i sanning blind, eljest hade det wm frappera honom, att heunes kind, i ställe för att färgas al ömhetens glöd, var hvi och kall som marmor, ehuru hon höll sin: ögon nedslugna som om de icke vågad möta hans. Drick mig tills, sade hon i en ton a smältande Jjufhet och framtvingade ett le ende, som, så stelt det var, qvurdröjde bestämda linier kring hennes mun. Dricl mig till, såsom tecken till försoning: de skall bli den ljulvaste dryck jag nå i smakat, sedan edra läppur kysst bä Han utsträckte gladt handen efter bä garen. Hennes hjerta stod sulla af vänta och ångest att han möjligen skulle märk: den omflyttning hon så behändigt had verkställt: men bägarue voro hvarandri fullkomligt lika, och han fattade den när maste utan tveken och tömde den till hält ten innan han satte ned den igen. Leend: ämnade han just räcka bägaren åt henue då hans ögon blefvo tunga, hans läppa slötos, och stammande några brutna orc önk han känslolös ned på hyendet. Hon skulle nu nästan ha velat oitva Esca: lif för att hafva dådet ogjordt. Men det var ingen tid till änger eller obeslutsam het; vändande ögonen bort ifråu det hvita stela ansigtet, som dock ständigt visade sig för henne, undersökte hon heslutsamt fic kan på tribunens tunika för att få rätt på den dyrbara nyckeln, och sedan hon funnit den, gick hon till dörren och lyssnade. Och lycka var att hon det gjorde, ty en slatfs sicg hördes skyndsamt närma sig, och bon hann knapp vända tillbaka på täspet: Och lösa plats på hyeudet, unsu aren wugdae; hon lät unvbancos möt i hufvud hva på sivu kvä, liksom om han hade, msownut i heunis armar. Slutven drog sig genast ödmjukt tillbaka; men så korta dessa få sekunder voro, så var den dödsångest hon derunder utstod nästan jemförlig med det brott, som hade föregått