Aftonbladet – 13 juli 1864, sida 3

ständigt ljumma spanska vinet, men det kalla vattnet häruppe är smält snövatten från Sierra Nevada, och med all sin välsmaklighet säledes icke det sundaste. — — — Efter ett par dagar började vi våra små utflykter. Mina voro och blefvo sedermera dagligen till det närliggande Gencralife, mohrerkungarnes sommarslott, sultaninnornas skuggrika, af sorlande bäckar genomflutna trädgård. Blott några få steg från Fonda de los Siete Suelos ligger utanför Alhambras gamla murar en liten venta; ett vinträd utbreder der sitt löftak, hvarunder bönder och stadsI boer ständigt sitta och tömma sin vinflaska; en liten bäck med kristallklart vatten bildar gränsen mot vägen: man kliiver på ett par stora utkastade stenar; det finns hvarken bro eller plavka att gå på. Bakom huset svänger en bred körväg in i en stor vinoch köksträdgård, som prunkar med oranger och granatträd, med popplar och almar. Längst in uti den ligger en vänlig, glän-: sande hvit villa; man kommer till den ge-. nom en all af gamla cypresser och vin-. stockar af träds storlek; det är Generalife, mohrerkungarnes sommarslott, sulianinnornus älsklingsställe. Ännu blomstra här de små, i terrasser utlagda trädgårdarne med sköna, starkt doftande blommor och med porlande, kristallklara bergbäckar. Stället tillhör en rik italiensk familj, som aldrig bebor det, men sörjer för dess underhållande. Ett par slog med jernhammaren, porten öppnas, och vi träda in i en liten aflång trädgård, der de blommande myrtenhäckarne stå klippta som de vore gammaldags buxbomsinhägningar. Vattnet, klart och genomskivligt, sorlar, brusar och störtar fram genom en lång marmorbassin. Till höger ; prunka murar med slingerväxter i rik yppighet, terrasser alldeles ötvervuxna med i de vackraste mörkröda rosor, och urgamla j cypresser resa sina mörkgröna pelare i luften. Till venster för en i mohrisk stil uppförd portik till de med korridorer och hvulfbågar förenade paviljongerna. Rundtomkring ser man fantastiska slingor af sirater och verser, huggna och inristade i den hårda porslinsväggen. Vid befinna oss i ett nytt) Alhambra, mindre i rikedom och utsträckning än det kungliga midtemot på andra sidan dalklyftan, men mera genomandadet af lif. En rad porträtter, deribland Boabdils, Ferdinands och Isabellas, bliekaxned på oss från väpgarne. Trädgården ejelf. blomstrar som i sultaninnornas tid; väldiga cypresser, som en gång skänkte dem svalka, växa här; ännu i krait och skönhet. Man uppstiger! från ferrass till terrass, än på marmortrapvor, än på branfa stigar, belagda med brokiga stenflisor. Öfverst ser man på andra! sidan trädgårdsmuren blott den nakna stengrunden; berget stiger brant uppåt, dess kam bär ruiner af etl gammalt mohriskt fäste. En gång utbredde sig här blomstronde trädgårdar, nu ser man här blott! den taggiga cactusen. Djupt ned i dulen fyter Darro: från dess motsatta strand thö-! jer sig terrängen uppåt med ruiner af ett i sloster och med usla kojor melian stora vingårdar. Här låg en gång praktfulla marmorbard ; trädgårdsmö en träflar tid efter annan på ståtliga mosaikgolf. Vilda lageri häckar lägga sin gröna matta öfver gömda minnen. Generalife drog mig oftare till sig än sjelfva Alhambra. Här vär ett doft afroser som i sångerna från denna gamla: tid: de kristallklara bäckarne sorlade ännu lika muntert fram, de urgamla cypresserna, stumma vittnen till hvad sång och saga hafva att förtälja, stodo med friska grenar i den luft jag andades. Här lefde jag mig så in i det förflutna, att det knappast skulle förvånat mig, om gestalter från mohrernas dagar skridit förbi mig i frasande damast och gnistrande brokad. Skalder och historieskrifvare omtala Abencerragerna som de stätligaste och mest rid-. derliga män i Granada; deras ädelmod och mildhet prisas och det berättas att alla landets qvinnor, från den jattigaste koja till Alhambras mäktigaste sultana, hade denj. rsta sympati för denna slägt, och detta väckte hos de lika mäktiga Zegrierna en afund, som snart urartade till en dödlig fiendskep. Då derföre nere i Granada, på mohrerkungens befallning, skulle hållas ett riddarspel, men med oskadliga vapen, kom Zegristammen förrädiskt med hvassa spjut och föllo öfver Abencerragerna, som då! också grepo till skarpa vapen. Konungeni! med sina hofmän sprang ned på kampplatsen och befallte de stridande att ätskiljas. Men hatet växte oupphörligt; Det var då, j, berätta his:orieskrifvarne, som fyra riddare af Zegristammen trädde fram för kung Boabdil och berittade alt de i aftonskywmningen gått i Generalifeg trädgård och der, gömda i skuggan, varit Vittne till huru er af de präktiga Abencerrägerna suttit hand i h.nd med den skönaste sultanan. Boabdil lät, i första hettan af sitt raseri, uppkalla alla Abencerragerna till Alhambra. An och en i sender inträdde de i salen som ännu bär deras namn; hvarenda en nedhöggs och hans hufvud nedkastades i den stora marmorbrunnen, hvarifrån blodet snart färgade vattnet i Alhambras kansler. En af pagerna, !! som varit vittne till sin herres mord, smög! sig ut från slottet ned på vägen och mötte der en skara af Abencerragerna, som, var-. nad af honom, skyndsamt vände om. En ridderlig kamp, en Guds dom, ekuile vittna i saken, för eller emot den sköna, olyckliga sultanan. Klädd i svart, stod hon ! på det öppna torget. De fyra anklagande ;, Zegrierna anlände väl beväpnade, för att i. kampen, genom Guds dom, styrka sanninf Il 1 j 1 ; i TON gen ef sin utsago. Gud sände stridsmän för henne, heter det; de kämpade, försvarade henues ära, räddade den, 1 det de istriden fällde de fyra Zegrierna. i Stumma, väldiga eypresser i Generalifes trädgård, bvad vittnen I, hvad hafven I sett? Baubdils fall, mohrernas undergång. Väl) diga eypresser i Generalifes trädgård, I hör den det, I sågen första gängen den kristua ianan svaja från Alhambras högsta torn. Väldiga cypresser, I skolen stå tör mig i min tanke, när jeg hemma i norden går under bokträden ellc H i I er sitter i den ensliga bön Ed habatamn khaan ocK Self