Aftonbladet – 13 juli 1864, sida 1

pl 60 NO MMA MAR TOUREN ligt häiuga, till och med stormande perlaÅ -. I mentsdebatten rörande engelska kabinettets poltik i danska frågan blef den, att det föreslagna misstroendevotum mot ministeren gick igenom i ölverhuset, men i uuderI huset lörkastades, men endast med en majoritet af 18 röster. Då man tager del af Isjelfva debatten finner mun emellertid, at Jengelska minisitrens moraliska nederlag i sjeltva verket var låvgt mera fullständigt än de nämnda uppgitterna giva vid hunIden. Man erfar nemligen att många afunderhusets inflytelserikaste och mest liberala ledamöter på det skarpaste ogillat och kritiserat ministerens ömkl ga politik, men på samma gång förklarat, au de icke ville deltaga i ett misstroendevotum, som endast afsäge att bringa torypartiet till styret, uten aut detta lemnat rivgaste löfte eller antydning om att det skulle följa en bättre politik. Fieras votum i detta fall bestämdes också af det afseende de fästade på den ögonblickliga situationen. Mau påstår att Osterrike skall fordra genomförande af Zärichertreden, och det heter derjemte, att kabinetiet i Wien nekar att erkänna konung Georg af Grekland, emedan han kommit på tronen genom en revolution. I auleduing häraf talas om ett emensamt uppträdande af England och rankrike, hiilka skola ha gjort föreställningar i Wien, för att beveka österriki-ka regeringen a.t frångå siva b slut. Från Paris berättas, att Drouyn de Lhuys betinner sig i en mycket osäker ställning, emedan hans misslyckade försök att vinna Ös errike för en allians har en väsentlig del i den isolerade ställning, hvari Frenkrike nu befiuner sig, och rykten cirkulera, att han skall efterträdas af Thouvenel, med hvilken då på samma gång den bekunte publicisten, senatorn Laguerronnitre skulle inträda i regeringen. Man väntar alltså i Paris ett omslag i kejsarens politik, och härtill knyta sig förhoppningar om en motsvarande omkastning i London, bvarigenom alliansen mellan England och Frankrike åter skulle törnyas. Orsaken till den häftiga förbittring, som nu synes råda mellan tories och whigs, torde dock snarare vara att söka i den politiska ställning, som uppkommit genom furstemötena i Kissingen uch Carlsbad, än i dansk-tyska striden; ty det är klart, att torypartiet svårligen kan bli Napoleon II:s bundsförvandt under ett kontinentalkrig, och har derför i sina yttanden icke velat förbinda sig till någoning i afsceeude å Dunmark, utan tvärtom uttryckligen förklarat, att det icke angrep regeringen derför att den vidhållit Englands neutralitet, utan medan den genom hela sitt b teende bragt landet i fara att emot sin vilja råka i krig. Om tories skulle komma till makten, hvartill nu är föga utsigt, skulle de anse det vara sin huivuduppgift att bibehälla treden i Europa, geuom att ställa sig i det till utseendet vänligaste törhällande till Frankrike, för att dymedelst underlätta reträtten för kejsar Napolcon, ifall han skulle vilja företuga en sådan; och om denna uppgiit lyckudes, skulle de göra bela sitt mtytande gällande för att upplösa en koalition, som antipgen redan bildats eller håller på att bildas, i det de läte de tre så kallade nordiska stormakterna inse, att faran för ett krig med alla de revolitionära kraf.erne uti Europa vore försvunnen, om de icke sjeliva tramkallade den. Så länge Palmerston siller vid styret, finnes deremot möjlighet för ett krig, hvari Eogland deltar såsom Frankrikes bundstörvandt, och derför hockså oppositionsbladen och de halfolliciella tidningarne i Paris varit ense om att önska den nuvarande engelska ministeren seger, huru stora skäl än kejsar Napoleon kan ha att beklaga sig öfver den. Man kan knappast göra sig för höga föreställningar om det intryck de i Morning Post offentliggjorda depese erna framkallat i Europa. Det har plötsligt uppstått en diskussion om fågor, som man hittillg skytt att inläta sig på, ehuru ingen kunde betvifla att de blott tillsvidare voro undanskjutna; och de två principer, legitimiteten och folksuveräniteten, mellan hvilka endast ett vapenstillestånd egt rum, men icke någon ärlig fred, stå åter midt emot hvar. andra. De franska halfofficiella blad n kunna icke längre döle den betänklice ställning, hvari deras land befinner si, senom att antaga en min af majestätisi t ugn och kasta en nedlåtande blick Jå den öfriga verlden, liksom vore det a deles 1kgiltigt för Frankrike, hvad scm der passerar. De nödgsas tillstå, wuwt planer äro i görningen, som gå ut jå att brin a Europa tillbaka under Rysslands, Österrikes och Preussens ledning, och ehuru de försäkra, ait den heliga wlliansen, om den på nytt vppstår i en eiter tidstförhållendena modifierad skepnad, icke kan vara riktad mot Puris, utan emot tfrågavarance suveräners egua nmudersöter, sÅ är dock nästan ullmänna meningen, att ett sådant förbund mäste teda Ull en strid på lif och död emot Frankrike och Ni poleon IUI. De sjelfsiöndiga bladen, hvilkas afrjordt ställa eig antingen på legitimitet ns eller revolutionens ståndpunkt, uttala sig också på detta sätt. Det katoleka partiet uti Italien, som hoppas på ett återup, rätlande af sakernas gaemla ordning med Österrikes hjelp, tror eig redan kuuna sitte sig öfver allt efseende på kejsar Napoleon. Mon tillskrifver furst Gortschakotf det be ecknande yttrandet, att det icke mera finnes någon polsk fråga i Europa, utan blott n uapoleousk, och dessa ord belcdsagas cf let klerikala bladet Unita Cattoliea med töl: ande ej mindre karakteristiska kommenteer: Afven vi hafva beständigt trott, at: len napoleonskae frågan var det, hvaromring alla andra rörde sig. Sedan den blitvit löst 1814, njöt Europa fred i femt:o är, ch freden skulle hefvu varat ännu längre, om Jösningen varit grundligare. Men om nan ännu en gång löser denna fråga, tro ri öfvertygode att den ej vidure skall återsomina. De demokratiska bladen uttala ig lika oförbehållsamt i motsatt riktning. särdeles uti alien, som löper största faran vf den heliga allionsens återupprättande. I 1, Ca Kr a a