uttningens gällande kraft för Holstein (och auenburg), och då i följd häraf Holstein j längre representerades i riksrådet, uppörde naturligtvis nämnda bertigdömes inytelse på bevillning och lugstiftning tör statsärenden. Detta var, väl utt märka, tt verk af dess gynnare, tyska förbundet, om då förklarade gig belåtet med danska egeringens åtgärd. Emellertid började man närt från holsteinsk och tysk sida yrka, tt på den holsteinska ständerförsamlingen kulle öfverflyttas den rätt att deltaga i gsuftning och beskattning för ieelles? renden, e0m Holstein ivtll hösten 1858 gde på det sätt att det var representeradt riksrådet. Man lärer lätt inse att det var n betänklig sak att bifalla ett sådant yrande; ty medan Holsteins ombud i riksädet ej haft det i sin makt att mot de naurligtvis talvikare representanterna för kowungariket och Slesvig förhindra beviljanlet af nödiga metdel eller omintetgöra hvarje agstiftningsåtgärd på helstatsområdet, så left deremot holsteinska ständerförsamlinsen, i det ögonblick åt henne bevillmugseh lagstiftnivgsmakt öfverlemnades, i sjelfva verket en riksrådets öfre kammare, ja mer än : hon skulle 1å i sin makt att, genom neknnde ar tilläggsbevillningar, nödga konungariket och Slesvig utt betala äfven de suunnor för monarkiens gemensamma angelägenheter, som Holstein borde betala, och hon skull få i sin makt att genom afrlag i ulla telles?-lagar hindra äfven konungariket och Slesvig utt taga ett enda steg på ielles-lagstiitniogens område. Emellertid dä å ena sidan det visade sig allt mer och mer omöjligt att på ett för Tyskland bebagligt sätt restituera en äfven Holstein omlatiande helstatslörfottning, och då åsndra sidan den frisinnade danska regeringen j ville qvarhålla Holstein i det politiska omyndighetstillstånd, hvari hertigdömet genom det af Tyskland framtvungna pat. at 6 Nov. 1855 bluvit försatt, så beslöt sig danska regeringen att bevilja holsteinarne just det som Tyskland äskat, nemligenbevill ningsoch -lugsuftningsrätt för de gemenmma, de hela movarkien angående angegenheter. Detta skedde genom kungörelo ar den 30 Mars 1863 (det af Handelsuidningen ountalade patentet? af den 20 Murs 1863 rörande Holsteins utsöndrinng? ur ett dokument, som helt enkelt — icke existerar !). Nämnda kungörelse gaf holsteinska ständerna rätt att votera till bevillningarne; den bestämde vidare att lagsuftningsmakten i Pfelles? saker skulle, hvad Holstein vidkom, utöfvas alständerförsamlingen och ko nungen. Men på det ej, i följd af den sednare bestämmelsen, den för konungariket och Si bestående representationens lagstiltning skulle kunna helt hället paralyseras, eå antydde kungörelsen att, när riksrådet och holsteinska etänderförsamlingen stannade i olika beslut i fråga om ett lagförslag, dettas framgång ej derföre be bölde till evig tid förhidras, utan det ären! de, förslaget ungiuge, i stället kunna förvandl s från ett iwelies? till ett sierligt Kungörelsen innehöll, med ett ord, en an: tydan om en successiv s. k. utsöndring, derest en sådan blefve oundgänglig. Vi skola illustreru saken med ett, Bom vi hoppas, lätt jaltligt exempel. Tullagstifltningen är ett felles? nde; kan säledes enligt 30:de Marskungörelsen ej förändras utan bifall af riksrådet (för konungariket och Slesvig) samt holsteinska ständerförsumlingen. Men antagom att riksrädet bestämmer en tullsats t. ex. på socker, att holsteinska ständerförsamlingen besluter en annan tullsats få samma vara, Hvem skall då råda, el er hur komma ur svårigheten? Jo, regerinatt frågan hädanefter ej 57; om riksrådet beslutit den gen kan längre är högre, imlingen den lägre tullsatsen, så förklarar regeringen, att deresp. myndigheterna hädanefter må i den saken besluta bäst de behaga, hvardera för sitt område, men befaller tillika, att tilläggstull betalus för socker som föres från Holstein, der importtullen var lägre, till Slesvig eller konungariket, der den var högre, Eller om riksrädet vill nedsätta importiullen på utländska fabrikater, men det tabriksidkande Holstein vill genom höga tullsatser ?skyddat sin industri, som i konungariket halt en god marknad, mot konkurrens, få skola ej — enligt 30:de marskungörelsens andemening — konungarikets invånure oskäligt beskattas ull de holsteinska fabrikanteruas lörmån; följden bief blott en pariiel utsöndring. Häraf lär man lätt finna, att Haudelstidningen på ett högst förvillande sätt karakteriser 30:de marskangörelsen, då hon kal: lar den ett patei.t rörande Iolsteins utsöndring. Hufvudsaken var, att kungörelsen till fullo medgaf allt hvad från tysk sida yrkats till Holsteins förmän. Först i andra rummet kommer, att kungörelsen tillika dels, isom vi nyss it, antydde en framtida successiv utsöndring, dels äfven till en sådan tog ett litet steg genom den bestämmelsen, att af det i Holstein (och Leuenburg) utskrifna manskap skall bildas en särskild arintafdelning. Men ehuru salunda kungörelsen just gick at på alt bevilja allt, h Holstein och Tyskland fordrade, voro nyssnämnda antydan till en utsöndring och första steg på på den banan tillräckliga att ådraga Danmark ett anfall af tyska förbundet. Holsteinarne, dels af omsorg om sina materiella intressen, dels af farhåga för allt som kunde lossa eumbandet med Slesvig och tyskarne — för hvilka Holsteins utsöndring är liktydigt med stängande af den dörr genom hvilken de trängt sig in i Danmarks inre angelägenheter — förenade sig i högljudda anklagelser ot danska regeringen , som nyss — beviljat dem just det de önskat. Kesaltatet af deras sittliche Enträstungt blef förbundsdagsbeslutet al den 9 Juli 1863, som fordrade 30:de marskungörelsens återkallande. I fall af vägran hotades Danmark med exekution