Det ultra-ministerlelia partist och regeriugens utrikes politik. I. Ju längre Handelstidningen kommer isin hoprörda och osammanhängande predikan, 0 mer hopa sig de befängdaste mis ande sakförhållanden, om hvilk: un ej begriper hur det är möjligt alten svensk publicist kan vara så alldeles okunnig. Det är allmänt bekant, att vår regering under loppet af flera är låtit verlden veta, att hon betraktade Danmarks bestånd och j ändighet såsom ett af våra heligaste en. Lika kändt är, huru Hifligt hon serat sig för och sökt, i en för våra ssen gynnsam riktning, inverka på Danmarks politik. Handelsuduingen dristar ej alldeles och rättfram förneka, att så är; och hon kan ej heller för sig sjelf dölja utt, derest Sverges enträgna råd och töreställningar blifvit följda, värt land äfven iklädt sig en outvislig moralisk förpligtelse att bistå Danmark vid de faror, som kunde härflyta ur omfattandet af den politik, vårt kabinett tillstyrkt. Denna moraliska förpligtelse hatva vi erkänt, emedan — såsom vi flera gånger visat — vår regerings råd verkligen blitvit följda, emedan dessa hufvudukligen förmå Danmarks statsmän att öfvergilva helstatsförsöken och höja Eiderpolitikens fana. Handelstidningen deremot fröretager sig det originella försöket att visa, att Sverges räd alldeles icke blitvit följda, att danska reccringen tvärtom i slutet al förlidet år helt och hållet ?bröt? med den politik, Sverge tillstyrkt — en deduktion, ötver hvars djerfhetiatt leka med sanningen troligen grefve Manderström skall häpna. Sedan Handelstidningen härom undervisat sina läsare, är det nawrligtvis för henne en lätt sak att med triumferande min spörja: hur kan man under sädana förhållanden tala om några förpligtels er å vårsida? Och derpå — hur angenämt för Hundelstidningen utt mot oss rikta beskylluingarne för lösn? och smädelse, liksom hon förut mot dem sem vågat kritisera hennes afgudar, de nuvarande ministrarne, utkastat beskyllningar för — landsförräderi! Så förtjent allt deta må vara att blott mid förektets tystnad besveras, vilja vi dock ej undanudrega oss att ännu en gå g visa hur krafligt de faktiska förhållandena motsäga Handelstidningens vivriga uppgifter. Handelstidningen berättar, att danska regeringen genom kungöreisen af den 30 Mars 1863 visserligen satte i verket, hvad Sverge tillstyrkt, nemigen Holsteins utsöndring, men att hon sedermera dels genom Novembergrundlagen, dels genom åt landet af Marskungörelsen fullständigt bröt? med det politiska system, vär regering förordat, att våra råd således blifvit ulldeles försmådda. För att utreda, huru härmed i verkligheten sig förhåller, mäste vi, ehuru ogerna, falla besvärliga med en liten historisk rekapitulation. Blott i förbigående tillåta vi oss att anhålla om upplysning : hur har Perfarenheten? kuvust lära Handelstidningen, att de råd, grefve Manderström under en följd af år gilvit Danmurk?, varit goda, då de ju enligt Handelstidningen ej blifvit följda? Novemberförfattningen är, enligt Handelstidningens påstående, raka moteatsen mot hvad grefve Manderström tillstyrkt; hon är också den väsentliga enledningen till det nuvarande kriget. Sådan är utgångspurkten för Handelstidningens sednure artikel, den vi nu skola upptuga till granskning. I kralt af 1855 äre författning för denska monarkien vgde helstats-representationen, det s. k. riksrådet, att votera de summor. gom för de gemeusemma !ordredes utörver (den ti geten. — Såsom represe kom fåledes Holstein i ; nämnda, liksom öfriga i helstutstörfattuinsen bestämda, konstitutionella rättigheter. Men då tyska förbundet genom hot om weknion tveng dondka regeringen att den