manskap hela veckor driva omkring pi Har torna al brist på bandolerer, äro vi ej bei rättigade att förargas öfver utt kung Carl den unga hjelte? efter ett halit sekvis fred har brist på byxor åt sina 7gossar blå, och när vi, som, Gud vete i huru många år, hällit en permanent kommission för undersökande af de nyaste förbättringar i artilleriet, först vid Dybböl göra den upptäckten, att värt positiousartilleri blott duger att kjuta på i stället för att skjuta med, få vi icke förebrå vära vänner deras medeltidsbeväpning, som visat sig vara ulldeles tilfredsställande vid de årliga fältmunövrerna. Men trots allt detta är det vår öfvertygelse,. att ett skandinaviskt förbund skulle hafva kommit tiil ståud, så vidt icke vår vän i öster lagt sig emellan och Fredrik VII:s död inträftut 1 det afgörande ögonblicket. Att Byssland mera än någon annan stat ser snedt på hvarje steg iskandinavisk riktning, är allmänt kändt, och att Stockholmskabmettet i den polska saken it czaren anledning, att vid första tilliälle låta det känna Sverges vanmakt till att spela en stormaukts roli, kan icke heller föruckas. Ett hot från Rysslunds sida — och att ett dylikt antingen i den eua eller audra formen blifvit utialadt, betraktas öfverallt i Sverge såsom en offeutlig hemlighet samtidigt medgen vurnivg från Frunkrike och vägran uf hvarje aktivt bistånd från England var derföre tilläckligt, att gifva de nordiska rikena en sådan ställning, att de, genom att gifva Oss n hjelp, som dock ej kunde hiclpa oss, kulte gifva anledning till, att den tredje af Polens delningsmakter slutade sig till de två, som redan opererade mot Danmark. Ej heller hänseendet till den sålunda hotande faran aniöres dock i Sverge såsom det afgörande motivet till alliansens 8 dande. Från alla sidor hör man tronskiftet nämnas såsom detta motiv. Carl XV och Fredrik VIL voro genom personlig vänskap förenade med hvarandra, och till och med om man icke vill tro på, hvad ryktet förtäljer om de äfventyrliga planer, som de två konungarne, i den sista tiden af deras sammanleinad, skulle hafva uppgjort till den praktiska skandinavismens beträmjande, så är det dock visst, att då döden vönderslet detta vänskapsförbuud, brast älven ett af de vigtigaste föregående banden mellan brödralanden. Konung Fredriks danskhet och hans hängifveuhet för Nordens sak hade äfven i Sverge blifvit en trosartikel; men en mängd af de praktiska skandinaverna på andra sidan Sundet sågo i hans efterträdare blott en descendent af det misstänkta Glhickshuset, som i kraft af ryska och ty-lser hade blifvit ställd mellan dem och deras kära föreningstanke, och för hvars danska sinnelag sumt nordiska sympatier det i alla händelser icke fanns så säker borgen, att Norden kunde anse sig förpligtad, att våga det yttersta för att värna hans tron; och betänkligheterna vid Novemberförfattningens undertecknande, hofveis uppenbara auslutning till det mot Norden iendtligt sinnade och tyskeriet smekande belstatsväsendet samt edundet af den ministör, hvilken ansågs såsom den sista borgen för fortsättendet af den äkta danska politiken. afkylde ytterligare den stämning, som skulle hänföra Nordens söner till ut sumlas på Danuevirke, och det för främmanade isynnerhet i första ögonblicket ofattliga uppgitvandet af denna Nordens tusenåriga gränsskilnad, var, som bekant är, mycket nära att förvandla förtroendet till den yttersta misstänksamhet. Vi törsvara icke detta olyckliga misstroende; vi varna blott mot att fördöma em, hvilka, genom att betrakta händelsernas gång på afständ, kommo att hysa detsamma. Det är ju blott få dager seden vi midt bland 033 sjeliva hörde utbrott, bvilka förutsatte möjligheten af en ny minister, som skulle bortgifva allt det, hvartör landets barn offrat lt och gods, en minister, fom skulle trycka konungasigillet under de tyska upprursmänneus och landstörrädarnes program, och med detsamma förvandla alla lanska fosteriandsvänner till uppreriska. länge dylikt kan befaras på denna fidan Sundet, är det ursäkthgt, att man på den andra gidan kan betcifla mer, än man är befogad till. I hela Sverges-Norges uppträdande är det blott en punkt, hvilken vi hvarken finna ursäktlig eller förlåtlig, och det är det sätt, hvarpå den Mauderströmska ministeren drog sig ullbaka från elliansunderhundlingarne. som vi här olvan utvecklat inse vi fullkomligt, att den kan hulva haft sina öfvervägande skäl, utt icke åtaga sig de förbundet åtföljande förpligtelser. Om densamma rent ut medgifvit, att den förändrade eituationen förändrat dess beslut — lika godt om förändringen var föranledd genom eit sednure inseende af att den icke borde, icke kunde eller icke vågada underskrifva trukta(en — så skulle vi halva varit de sista, som funnit en dylik förändring oförsvarlig, men att vilja luska sig från det hela genom att söka kompromettera vår minister och desavouera sitt eget sändebud, genom att framställa förhandlingarne såsom ett löst förslag och efteråt låta aftvinga sig en förklaring, som fullständigt ådagalade motsatsen — detta var hvarken ridderligt, manligt eller hederligt! Till folkets ära måste vi också erkänna, att detta uppträdande har blifvit ännu strängare bedömdt på andra sidan Sundet än hemma hos oss. UVggleläten om de skandinaviska sympatieruas förestående ändaulykt har deriöe, enligt vår tanke, blott föga att betyda. Enhvar, som genom pressen, privat bretvexliog, eller personlig närvaro har haf: ulliälle att göra sig bekant med sinnesstämningen i brödralanden, skall tvärtom kunna intyga, att aldrig någonsin tillförene delta gendet för vär sak der varit varmare, än i denna stund. Och har detta deltagande än cke kunnat visa sig genom utsändandet ar segerbringande härskaror och krigsskepp under nordiska fanor och flaggor, så låtom oss dack icke begå den orättfärdigheten. att bedöma einnelaget efter resultatet. Ingen når längre, än bans arm räcker, och ingen borde Vätlre än vi veta, att vilja icke F) Som läseren finner. begår det danska bladet bär ett misstag, som dock gör foga till saken, emedan skildringen i det väsendtliga så de