038 — det vur heiv resultutet af de år ut! och år in i så höga toner utbasunade skandinaviska sympatiernv.? Sälunda låter det dubbla begabberiet, dubbelt bittert derföre att det har ett starkt sken af att till en del vara berättigadt, och — hvad som är det allravärsta — det har icke blott funnit genklang hos den kort synta och fördomsfulla hopen, utan till och med från den hänförda och intelligenta ungdomens leder hafva vi hört visor och verser, som lät kunde frammana den af våra tyska stjuffider och derus anhang i forntidens mörker uppammade varultven brödrahatet, hvilket, etter att i århundraden hafva mättat sig med värt hjerteblod, ändtligen har blitviv nedbesvuret i gratvens djup is al nordens stora skalder — ja vi ha til och med måst höra de exalterude gnola på j den gamla melodien: Förr den argustelfiende, än en trolös vän?, sjunga botpsal-! ( 1 mer om ett inträdande i tyska förbundet, som skulle bringa vära otödda efterkommande såsom molocksoftfer åt odjuret. Det torde derföre knappast vara för tidigt att: bryta den tystvad vi hittills iakttagit rö-t rande denna punkt. 1 Vi anse det nödigt; ty redan i framstäl-c landet af ett försvur ligger ett visst erkän-1 nande af anklagelsen: vigt; men det är vår tröst, att ingen, som är begålfvad med öppna 1 öron, har kunnat vara i okkunighet om dels bittra uppmaningar, som blilvit riktadefiillj!l brödrafolken, och att syrusken och norrman : nen från sina egna hör. den ljuda i längt här dare ord, än dunsken n.gonsin givit dem.li Då det hufvudsakligea är pessimister, l som varit förbittrade öiver våra skaudina!l viska bröders liknöjdhet, skola vi börja med en erfarenhetssuts, som ingen, hvilken g läst historien, och allraminst de, som hafva 1 k läst den med pessimistiska glasögon, torde neku. Denna sats är följande: Man har aldrig (åtminstone sedan korstågeus tider) sett någon nation nlåta sig i krig, när detjs ej gällt vinnandet al materiel fördel eller: undvikandet al materiel förlust. För ide-1) ella intressen ken den enskilde uppoffra sig, : men staterna göra det uldrig, allvaminsti j sör andras, Hela Europa har med dygdig harm och fromma suckar två gånger sett polackarne föra den mest förtviflade strid: ör en rät ig sak, utan att en euda po11 tentat dragit svärdet, för dew erkända rät-e ten. Ryssland skulle aldrig hafva uppträdt såsom kristendomens riddare för att frälsa: grekerna, om det icke derigenom fätt Doji vauländerna i sina händer. Napoleon skulle j. svårligen någonsin blitvit Iialiens beiriare, så vidt han icke sjelf hatt behof af krig: och begärelse till Savoyen; och Wilhelm i Eröfreren 1 hade ganska säkert låtit dets underwyckta? Schleswig-Hoalsteins smärterop förkiuga ohördt, så vidt han icke hade vänkt på att motivera sitt öknamn. Det stolta Frankrike, som sjelf underskrifvit Londontraktaten, föredrager att se sin gamla trojasta allierade? lagd på amputationsbordet, framför ett aktivt uppträdande, som kunde bringa hela Europas fredifara; och England, som är bound by honor till att skalfa oss fred, har tills dato hellre gifvit sin ära till spillo, än att utsätta sin handel för förlust venom att göra allvar af sina hotelser — huruedes kan då någon, allraminst pessimisterna, vänta att det ena lilla andet skulle komma det andra till hjelp i krig, hvari man bade all utsigt till förlust, men t ingen till vinst? Dei är et högligen oridderligt resonemang, och det är nästan otroligt, att det !: kan gälla i diplomatier, hvars härskara: näga ned till den minsta skritvare allesammans äro riddare, medlemmar af hederslegionen ce. — men hvem vågar neka, att det gjort sig gällande i hela det ädla Eu-4 ropa? I politiken har man aldrig sett något broderskap. Det är sorgligt, men sant. Vi vilja emellertid icke lörnärma vära fränder genom att lägga detta resonemung i deras mun; vi vilja hvarken förebrå dem ! brist på brödraskap i politiken eller misstänka dem för politik i brödraskapet — vii vilja gå så längt, att vi blott erkänna broderskänslans kraf och tillsluta öronen alldeles för politiken, och hvad kunde vi då) fordra af Sverge och Norg Hvarken mer eller mindre, än vi under: liknande förhållanden skulle hafva ansett! såsom en berättigad fordran från deras sida. Lätom oss alltså omvända saken. Låtom: oss föreställa oss, att Kyssland en vacker: sommardag, efter att hatva fått Finland tilll. lils, hade sändt siua kossaker in uti de skandinaviska nordländerna, för att göra be-j: slag på bakfjerdingarne af den björnligur, som norden bildar på kartan. Ar det dåjs alldeles säkert, att vi, sm känna oss till-!1 räckligt broderligt sinnade, för att, fastön; ! vi sjeliva hafva en lursnde fiende bakom ryggen, sända hela vår armå upp till Indeleliven, icke skulle blitva öiverrögtude at fredsvännerna, så att äfven vi nödpades. inskränka vårt broderliga bistånd tilladres-! ser, charpi och uadersiöd åt sårade och de iullnas efterletvande? ; Vi ha, då de tyska röfvarhorderna hade : besatt tre af vära egna landsdelar, hört en dunsk riddersmun utbringa skålar för fre-! den e tout pric — hvem kan säga, huru j: t l många ar våra riddare skulle tömma samma skäl, när det var de kära bröderna och icke vi sjeliva, som skulle betala priset? i ha hört mångfaldiga högt stående her-! rar och damer finna det alldeles likgiltigt, . om Slesvig blefve regeradt på tyska ellerji dunska — hvariöre skulle de väl då betrakta det säsom något vigtigt, om norrlänningarne blefve regerade på svenska eller ryske? Vi ha i ett krig som gäller Danmarks söner, en för alla och alla för en, hört en hel skara af brandoch svinpolitici 7) grymta om, att jutarne måste släppa till skimnet för köpenhamnarnes skull? — huru många medgrymtare skulle de icke kunna få, om det fordrades, att dansken skulle våga lit och blod för Haparandabo-: erna, ef hvilka icke en, enda har assure-lt rat nägot hos Geert Winther? Vi ha, dålt vi bietvo tvungna till att försvara vär frihet, ära, rätt och sjeliständighet, hört denls allra (a statsklokheten kackla i ägget om, huruvida det var väl betänkt att på-s taga sig ansvaret för ett krig? — hvilka: betänkligheter skulle vi då ic höra af de samla statsmiännen. nn