jag dock ej vidare taga ett steg. Jag föll ceh blef liggande midt emellan den anfallunde och den retirerande styrkan. Rundt omkring mig lågo särade danskar. Jag hvarken väntade eller ville begära pardon. Ville med sabeln försvara mig så länge som möjligt. Preussarne voro dock mera artiga, än man hade trott. — — Rörande imin fångenskap, operationerna, kulans uttagande ur vaden, Lycksborgs lasarelt, m. m. orkar jag nu ej skritva. Annu stor mattighet och plåga. Skrifver sittande i sängen, uppehållen af en nunna. Alla sjuksköterskorna här äro nunnor. Wåällgren ligger i samma sjukrum som jag. — — ?