Aftonbladet – 11 juli 1864, sida 2

Efteråt skulle det bli en lätt sak att lugna Valeria och skjuta skulden på någon frigifven, någon tjenstvillig klients öfverdrifna nit. Han beräknade icke den hast, hvarmed qvinnor ila till slutsatser. Valeria klappade händerna med ovanlig munterhet. Fort, Myrrhina!5 sade hon, gif tribunen min skriftafla. Han skall skrifva ordern här, och mitt folk kan gå och hemta hit slafven, innan Placidus går härifrån. Nej, inföll denne, någotförvirrad; det är nödvändigt att jag far hem genast. Jag har redan dröjt för länge här. Farväl, Valeria. Inanan solen går ner, skall ni se att Placidus är stolt och lycklig öfver att få lyda er minsta nyck.4 Med dessa ord gjorde han en djup bag: ning, och innan hans värdinna kunde hejda honom, hade han skyndat igenom den yttre solen och steg upp i sin vagn. Valeria syntes bestört öfver detta plötsliga uppbrott, men innan ljudet af de rullande bjulen hade bortdödt, blixtrade det till i hennes ögon; hon tillsade den lilla negern, som hade legat obemärkt och hopkrupen nära bredvid under hela samtalet, att springa ut och se efter i hvilkex riktning vagnen for; derefter såg hon på Myrrhina med en besynnerlig blick och utbrast i ett sällsamt, hbalfqvätdt skratt. (Forts. följer.) resenette—— Oe