Aftonbladet – 9 juli 1864, sida 2

Lord Pulmerstons förklaring rörande den danska saken kommbnteras på det skarpaste af Morning Herald: Aldrig, yttrar nämnde blad, så länge England haft ett parlament, har en engelsk minister framtri i underhuset med en dylik förklaring. Aldrig, så länge engelsmän virit delade i poli tiska partier, har man sett ett parti, som helsat med bitallsrop så vanärande slor och så skändligå berättelser som de, hvilka vid detta tillfälle framkallade bifall från Wighpartiets bänkar. Vi hade hittills föreställt oss, att åtminstone lord Palmerstons känslor voro sådana, som anstode en engelsk statsman, och att han, om han än genom att bliva öfverröstad i sitt upp roriska kabinett, hade blifvit tvungen att gå in på en politik, som hvarken är engeisk eller statsmannamessig, åtminstone icke skulle försvara denna politik i ett språk, som var hr Bright ärdigt, och genom satser, med hvilka vi hittills gjort oss förtrogna biott i Rochdaleskolans organer. Premierministerns anförande var ett försvarstal för feghet, ett rättfärdiggörande af sjelfviskhet, ett argument. som gick ut på att isa, att England icke bör kasta sig i krig för obetydliga saker som upprätthållandet af Europas folkrätt, bestraflandet eller afvärjandet al en flagrant internationel förbrytelse. beskyddandet at en bundsförvandt eller infriandet af högtidliga förbindelser; en ödmjuk förklaring att England, så framt det icke understödjes af Frankrike och Ryssland, icke törs drömma om en sådan djerfhet som att uppträda fiendtligt mot Preussen. Och vid hvarje ny yttring at räddhåga, vid hvarje fras, som innehöll en bekännelse om kujoneri eller ett försvar för svaghet, utbröto bifallsropen från biänkarne bakom ministrarne, och ju lägre och ovärdigare den känsla var, som uttalad dess mera energiskt var bifallet. Såvida r ngen kände sig tvunen att öfverlemna prinsessans af Wales tappre andsmän åt österrikiska legoknektars och preu siska barbarers ömma skonsamhet. kunna vi blott önska, att detta beslut blifvit huset meddeladt på ett annat sätt och försvaradt med andra Vi behölva i gga förnärmelse till förnärmelse genom att Danmark ansvaret för vår egen ötverklokhet. Om vi vari tvungna att ölvergifva ( skulle det ha varit mera passande och mer gt, att ha gjort det sans phrase; att hafva medgifvit, alt enhvar inser att vi anse företaget allttör fruktansvärdt att med egna krafter utföra, och nu och framgent halva för alsigt, att aldr s såvida vi ej ha Frankrike till hjelp. Bekännelsen skulle icke -ha varit mera förödmjukande än den nu i sjeliva verket och den skulle inneburit ett slags isk ärlighet och storhet. Och wi tro, att regeringen tryggt kunde hafva vågat det. När det kan finnas ett stort politiskt parti, som icke allenast håller till godo med, utan helsar med bifall försäkringen, att England icke vå gar en dust med errikes och Preussens förenade krafter, så behötver den minister, som söker sitt stöd hos ett sådant parti, icke frukta att förverka dess trofasta lydaktighet genom det mest rättframma erkännande af feghet eller den mest öppna förklaring, att man handlat nedrigt.