Aftonbladet – 8 juli 1864, sida 3

gång. Ty härtill var visserligen ej nog alt ge nom vårt ministerombud på Ton on-konfenrer sen uttala sig till Danmarks förmån, ej helle att under vapenstilleståndet låta i Hakefjord e svensk-norsk eskader paradera, som skyndsam upplöste sig och återgick till sina stationer, nä kriget åter började. Härtill hade fordrats, a! Sverges och Norges folk såsom en man stå bakom ordet och förklarat sig ej kunna undg att deltaga i striden, om den fortsattes till Dar marks underkufvande eller styckning. Men hvar ken lärer det ordet sedan krigets början blifvi af vår diplomati uttaladt, ej heller har manner såsom man kunnat vänta det af ett storsinnad och fordom ärorikt folk, hittills visat sig elle vågat framträda till handling. Hvad ärorsake till denna klenmodiga hållning och brist på tanka för såväl vårt eget. som Danmarks vä Sverges regering och folk? Jo, Aftonbladet sjel! som ej kunnat nog upphöja och lofprisa den ni varande ministeren för dess höga vishet och li berala åsigter i afseende på folkrepresentatiol och tullagstiftning, i följd hvaraf den numera uppburen som den tror sig vara på folkets ax lar, anser sig i afseende på vår utrikespolit kunna göra och låta hvad den behagareller hel simpelt kunna hvila på sin för godt pris förvärt vade ära. Det är likväl icke i det lugna far vattnet eller genom att idkeligen lägga undau för vinden, som styrmannen v sitt mod oc sin skicklighet, utan tvärtom, när hafvet är upp rördt och stormen hviner, genom att styra rät upp mot vågen, för att bryta dess kraft och slut ligen uppnå den trygga hamnen. Att en upp rörande väldsbragd, som Danmark ensamt vari för svagt att afvärja, har inbrutit öfver vår olyckliga broderland och såväl för grannskapet som för exemplets skull kan blifva högst farlig äfven för Sverge—Norges framtid, har hvar oci en insett. Svenska nationen, som ej kunnat upp höra att hysa lifligaste deltagande för dett: olyckliga folk, och som aldrig kunnat förbise sit eget intresse i stridens utgång, har derföre vän tat af sin regering, att den också skulle gör: något för Danmarks räddning. Men invaggac såsom nationen genom de stora tidningarnes ti digare lofprisande varit i föreställningen om s ministers öfvervigande klokhet och ofe har den åt regeringen sjelf naturligtvis öfverl tit att för vårt ingripande välja det rätta ögon blicket. Svenska folket har väntat, då tyskarnc öfvergingo Dannevirke, stormade Dyppel och slutligen intogo Als. Hela Jatland är öfversväm. madt af fiender, utplundradt och utsuget. Er preussisk--österrikisk flotta hotar att samman. dragas och att belägra de återstående öarne i Belterna och i sundet. Kan det vara förenligt med svenska regeringens tidigare åtgärder, med Sverge—Norges ära och framtid att ännu visa sig vanmäktigt och försagdt? Skall det ännu en gång läta säga om sig hvad Englands utrikesminister sade i parlamentet: Hvad behöfver Eng. land ensamt åtaga sig det förtryckta Danmarks sak, då Frankrike och Ryssland, då sjelfva Sverge, hvars intresse här är närmast i fråga, vill göra intet? Är det icke uppenbart, att det öfriga Europas blickar varit fästade på Sverge och att, om någonstädes ifrån, härifrån måste upptändas den eld som skall bringa vestmakterna och Italien till gemensamt förbund och till resning mot förtrycket? Vi fråga endast och lemna afgörandet så åt svenska folkets eget omdöme, som åt den ansvarige ministers, som närmast har alt öfvervaka Sverges utrikespolitik, och som cefterverldens dom säkerligen hårdast skall drabba, om i den närvarande striden jemte Danmarks ä en Sverges ära och framtid oförsvarAA IN