Aftonbladet – 8 juli 1864, sida 2

AV — —— —QX— — eie-—-— —— — —-——--X ——— — got af Valeria, så var blotta ordet tillräckligt att väcka till lif allt det uppror, som slumrade i hennes natur. I detta ögonblick framstod för hennes själs öga hela scenen på amliteaiern, den sandiga marken, de böljande ansigtena, folkmassans dofva sorl, de kraftfulla hvita lemmarne och de guldgula lockarne, som lågo värnlösa under ett mörkt hämdgirigt ansigte, och glansen af det lyftade stålet. Hvad hon hatade segraIren då! Ilvad hon hatade honom nu! Hon höll på att vårdslöst knäppa ett arnuband kring sin arm, denna vackra runda jarm, som han beundrade så mycket och som aldrig syntes så vacker och så rund som under deune sysselsättning. Detskulle bli en del af hans plåga, att hon gjorde sig så förledande som hor kunde. Hennes kalla blick isade honom genust. ?Jag hade glömt allt det der?, sade hon. Jag är er förbunden för det ni påminner mig om att jag står i-skuld hos er.? — Pastän litet stött, svarade han arligt; Det kan inte bli fråga om skuld från en herrskarinna till hennes blaf. Ni vet, Vas leria, att allt hvad jag eger, ända till mitt lif, står till ert förfogande. erkligen?? frågade hon med en retsam envishet att ej vilja förstå honom. Hain började tappa hufvudet — han, vanligen så lugn, lisug och sjelfförtröstande. ?Ni befallde mig utföra ett svårt och farligt företag. Det var kanske blotten dams nyck, den flyktigaste bland alla flyktiga nycker. Men ni yttrade en önskan, och jag gar mig ingen ro förrän jag hade uppfyllt en.? ?Ni menar den der eländige slafven?, sede hon, och en svag rodnad färgade hennes kind. Men ni dötlade honöm ju ändå inte? (Forts.)