Aftonbladet – 8 juli 1864, sida 2

eget hjerta, och hon hade lidit såsom sådana okufvade naturer måste lida. Kamven hade lemnat spår efter sig på hennes leka, stolta anlete, och hon erfor en obestämd, otillstådd längtan efter ro. Den vilda dufvan hade flaxat med vingarne och ruggat upp sina fjädrar tills hon var utträöttad, och en skicklig fågelfängare skulle ha dragit fördel ef reaktionen för att narra henne i sina nät. Måhända hade hon tänkt, hvilken lycka det måste vara att ega någon i verlden, till hvilken hon kunnat förtro sig. på hvilken hon skulle kunnat lita; en uppriktig, manlig natur att hvila sitt qvinliga hjerta invid, med alla dess nycker och svagheter och förmåga att : måhända skulle hon till och med blifvit rörd af tribunens orubbliga tillgifvenbet för henne, af en beständighet som kunde motstå lastens lockelser och den ohtiska intrigens förströelser; måhända hyste hen i dag mindre obenägenhet för hönom än någonsin tillförene, ehurn det knappast kunde vara för hanrs skull som hennes hlick var matt och hennes barm häfde sig, Hur som helst, hvilka frumnsteg han omedvetet kunde ha gjort i hennes ynnest, så blefvo de lika omedvetet utplånade af hans egen hand. Han närmade sig henne med en wmin af antagen tillförsigt, som endaat allt för väl dolde hans verkliga känslors upprörda tillstånd, ?Hulda Valeria?, sade han, jag har åtlyåt edra befallningar, och jag kommer lik en trogen tjenare för att utkrälva min lön. Nu är det eå, att ex gqvinnas befallningar icke alltid äro ämnade att bokstafligen ätIydas. Under hvilka omständigheter som; helst tycker hon sällan om att bli påcalnt) om dem, och hvall beträffar att utkräfra nä!