Aftonbladet – 7 juli 1864, sida 3

Jag tycker inte om det, svarade den andra; men betalningen är hederlig, och en karl måste lefva. Jag skulle önska att man kunde ställa så till, att något motstånd gjordes. Man dräper em man bra mycket lättare, då han har hjelm på hufvudet och svärd i hand! sBah, fördomar! sade tribunen skrattande. Dumma inbillningar som komma af sysselsättning med ett rått och groft yrke. Blod lemnar inte mera spår efter sig än vin. Du och jag ha spillt tillräckligt deraf i våra dagar. Hvad är det väl för skilnad på en afskuren strupe och en sönderslagen flaska Falerner? Man slår en kruka vatten öfver marmorgolfvet, och spåren efter båda äro genast bortsköljda. Har jag inte rätt, Damasippus? Men hvad går åt dig, karl? Du är ju hvit i synen som min mantel! Damasippus, hvars ögon stodo fästade på golven hvarpå hans patron nyss pekat, ramställde i detta ögonblick en bild af den innerligaste fasa och bestörtning. Den frigifnes mun stod öppen, hans kinder buro dödens blekhet, och sjelfva hans hår tycktes resa sig af förskräckelse. I det han med darrande finger pekade på marmorgolfvet strax invid honom, kunde han endast stamma upprepade gånger med bruten stämma: eMåtte gudarne afvända detta omen! De andra, som nu följde riktningen af hans blick, blefvo icke mindre förvånade att se en smal röd strimma orma sig fram öfver det jemna, hvita golfvet, alldeles som om sjelfva stenarne protesterade mot tribunens omenskliga yttrande. För ett ögonblick stodo alla orörliga; derpå sprang Placidus hastigt fram till förhänget, ryckte undan det, och upptäckte i detsamma orsaken till det sällsamms fuomgnet Uppmärksamt lyssmitde efter ett ytterli