Aftonbladet – 7 juli 1864, sida 3

gare upprepande al det namn som hade sutt hans själ i en våldsam rörelse, hade icke ett enda ord af samtalet undgått Esca, som, hvilande på ena knäet, med den sårade foten böjd under sig, och örat lutadt intill förhänget, icke för ett ögonblick hade rört sig från sin uppmärksamma och ansträngande ställning. Såret i foten, som ännu icke var läkt, hade härvid öppnat sig på nytt, och medan han var omedveten om ailt utom det grymma, förrädiska förslag han hade hört, blödde det så ymnigt, att en mörk ström småningom smög sig fram under förhänget framåt det släta marmorgoltvet ända till den förskräckte Damasippus fötter. Esca sprang upp. I detta ögonblick kände han blodet stå stilla i sina ådror, alldeles som det hade gjort då han låg utsträckt på sanden, med sin fiendes ögon stirrande vå sig genom det olycksbringande nätet. an kände tribunen och visste att det icke längre fanns något hopp. Den sednare Skrattade högt och länge. Detta var hans sätt att dölja alla obehagliga sinnesrörelser, men det betydde icke något godt för dem som utgjorde föremålet för hans löje. Då Esca hörde detta skratt, såg han sig ängsligt omkring, likasom för att söka elt vapen. Men hvartill gagnade väl detta? Han stod der sårad och försvarslös uti fyra mäns våld, af hvilka två voro beväpnade. Håll uti honom! ropade Placidus till siva frigifna, i det han på samma gång drog ett kort tveeggadt svärd ur slidan. Det är olyckligt för barbaren att han lärt sig vårt språk. Det är en obehaglig nödvändighet, men det enda sättet att försäkra sig om hans tystlåtenhet. Mitt bad är till