Aftonbladet – 6 juli 1864, sida 1

person, var icke den man som på grund af något opåkalladt ädelmod ämnade afstå sin vunna fördel. I britten trodde han sig nu ega ett verktyg, som han med framgån skulle kunna använda till befordrandet ar ett verk, som Valerias tjusande bild med hvarje dag gjorde mera frestande — en bundsförvandt, genom hvars tillbjelp han hoppades kunna förvärfva sig den enda qvinnas ynnest, som någonsin hade vunnit ett verkligt välde öfver hans hårda, sjelfviska hjerta. Men derföre omhuldade han för ingen del sin fånge eller lindrade hans ställning såsom slaf. Till följd af den skada han lidit kunde han icke tillsvidare uträtta något hårdare arbete, men i ella lägre hussysslor, huru förnedrande de än måtte vara, måste han taga sin andel. Bra olika var hans ställning nu mot hvad den hade varit hos den högsinte Licinius, och han kände djupt och bittert denna förändring. Underkastad sarkaemer, skymf, ständig förtret och dålig behandling, skulle den ädle barbaren hafva svigtat under bördan, om han icke hade erinrat sig de ord Calchas med så mycken värma och innerlig öfvertygelse hade uttalat, och på hvilka Mariamne (ty, när äro väl menskliga tankar utan sin jordiska tillsats?) äfven tycktes hysa en så ionerlig tro. Dessa ord andades hopp och förtröstan äfven under de svåraste olyckor som lifvet kunde erbjuda; och Esca led i tysthet och med temlig tålighet och fördragsamhet, ehuru en häftigare eld brann i hans inre än hens vördnadsvärde varnare skulle hafva gillat — en eld, som endast väntade på tillfälle att bryta fram med så mycket förfärligare styrka, ju mera den sålunda med våld hade blifvit dämpad. (Warto Y