mat HUltfanelstel ba Genna der al Kkrigsskådeplatsen uti Virginien. — sm Är måttet än ej rågadt? Till redaktionen af Aftonbladet. Det ena sorgebudet följer på det andra. Den tänkande fosterlandsvännen ser med växande bekymmer den annalkande storm. som hotar att uppsluka oss, derföre att vi saknat mod aut i tid hejda dess framfart: och bans sorg öfver ett älskadt fädernes lands hotade framtid kan endast jemföras med hans förvåning öfver vår regerings oförklarliga overksamhet eller med hans vedervilja för den exempellösa fräckhet. hvarmed den enbarmliga bankruttpolitikens på samma gång ifrigaste och osluckligaste drabant inom publieiteten trotsar och utmanar sunda förnuftet, allmänna vettet och den oförvillade rättskänslan. rskaste produkten af detta blads polit är visserligen lika litet förtjc uppmärksamhet, som alla dess vanskapligt syskon, helst som hela sammelsuriet hafva tillkommit endast för att tjena tili omklädnad åt en illa dold harm Öfver ati Aftonbladet lärer underlatit alt ur bladet aftrycka något, som bladet sjelft anser ha varit ofantligt vigtigt, ehuru insändaren för sin del och säkert mången med honom, i betraktande af den allmänt kända beskafttenheten af det bladets kredit, unser högst troligt att Aftonbladet haft fullgoda skäl att försmå rariteten, Den untydda tidningens skaplynne är dessutom närmast att förlikna vid ?gumman med skiunkjolen?: skäl och bevis äro på henne bortkaste forifar findå att blöta och stöa? sin kjol med samma sjelfbelåtna tvärsäkerhet. Det är således ingalunda för utt kosta krut på döda kråkor eller spilla ord på Allehandaartiklar, som insändaren nedskrifvit dessa rader. Hon har gjort det emedan han anser sakerna hafva gått så längt, att det är hy:rje råttsinnig fosterlandsväns ovilkorliga pligt att offentligt uttala sig, då bax ser hvilka svärmar som, vid den framhällna nö ndigheten af att bringa uppoffringar på fäderneslandets altare, blil-! vit uppskrämda ur sina nästen, hvilka myriader af eländiga beräkningar och I der som blifvit väckta att tillvaro. Insändaren har täve velat varua tanklösheten att icke låta! sig af detta hyckleri. som är långt farligare än öppen fiendskap, af denna låtsade kärlek för det man hatar, denna lätsade vördnad för det man föraktar, dettu lätsade nit för det man i sjelfva verket icke bryr sig om. denna låtsade harm öfver det mun i själ och hjerta ieke finner något så synnerligen ondt uti, med ett ord detta hycklande a tankar och känslor, som i verkligheten icke finhas. Exemplen öfverflöda. De små intressenas sakförare akta sig noga att erkänna, att de vilja göra dessa gällande på bekostnad af fäderneslandets stora intressen : de använda tvärtom alla upptänkliga konstgrepp för att söka framställa dessa såsom identiska, och när kämparne för en manlig. sjelfständig och sannt fosterländsk politik visat, att det just för betryggandet ar Sverges framtid är nödvändigt att vi förena oss med våra stamförvandter för att tillbakavisa gemensamma lienders anslag mot vårt nationella bestånd, så har den hycklande sjelfviskheten ingenting utt svara i diskussionsväg, utan gnolar blott ånvo på den gamla slagdängan: Sverge kan icke uppoffra sig för att rädda Danmark ! Det är just denna stockblindhet — för att antaga det mildaste motivet — som skall sluta med att uppoffra? Sverge, om den fär ha sin gång. Sverge har förr genomgått hårda prof, der de blödande såren, liksom under den spartanska uppfostringen, buros med tystnad och äro för efterverlden skylda at lagrar? ). Vid sitt regeringstillträde ärfde Gustaf Il Adolf frenne krig, hvilkas slut ingen kunde förutse, hvartill kom det fjerde, som ensamt öfverlefde honom cen half mansålder. Kassor och förråder voro tömda, han sjelf så blottad på penningar, att han för att betala sina småräkningar måste lemna invisning på det kommande årets kronouppbörd. Under sådana förhållanden hade has att, med ett efter så långvariga krig lidande folk, bekämpa Ryssland, Polen och Danmark...? ), Men han tvekade ändock ej. Man bade ännu ej lärt sig att uppskatta frihet och ära i riksdaler och skillingar, man ansåg dem böra värnas till hvilket pris som helst. Sverge har ofta baft lyckan att ega konungar, eom varit vuxna situationerna och som haft mod all tänka stort om sitt folk?. Her detta folk nu bevisat sig icke längre förtjena en sädan tillit? Den fara, som nu hotar oss, är ingalunda mindre än på Gustaf Adolfs tid: de yttre förhållandena äro förändrade, men ingalunda menligare för Sverge nu än då, om blott tänkesättets adel icke har vanslägtats. A—k. ) Bernh. v. Beskow, Minnesteckning öfver Lars Nilsson Kagg. Justitiekanslerns åtal I met polismästaren Wallenberg för hans åtgö: l randen under Marsopptrådena, ; Bet har visserlican dröjt nåcat länce in. 4