Aftonbladet – 5 juli 1864, sida 2

Lord Palmerstons tal den 27 Juni tyckes i det hela taget icke ha vunnit synnerligt bifall i underhuset; man ropade väl hör! och bifall till alla uttryck, som voro till förmån för Danmark, men eljest mötte hans anförande flera gånger motsägelser och fann blott medhåll på den ministeriella sidan i underhuset. Slutligen helsade skratt och hånande rop utlåtelserna om Köpenhamns eröfring och konungens tillfängatagande. Disraeli, som tog ordet efter honom, började med en erinran om, att han redan i församlingens första plenum uttalat sitt misstroende till regeri gens utrikespolitik, men att han derefter icke velat framkalla någon diskussion härom, för att ej kränka kronans prerogativ att leda de pågående underhandlingarue.. Han kunde icke gilla Palmerstons framställning. Konferensen var t. ex. icke sammankallad på de neutrala makternas önskan, utan på blott en af dessa makters önskan, och det var England Den sammanträdde utan hopp och uppli stes utan hopp; den infann sig utan grundval, och derföre efterlemnar den intet resultat.? Med ännu större förvåning hade han dock åhört talets slut. Skola vi då t afton erfara af den ädle lorden, att de danska öarne ensamma äro nödvändiga för landets oberoende? Hvartöre ha cå länge hängifvit oss åt en politik, som s ihärdigt stått fast vid den danska kronans besittning af Holstein och Slesvig såsom nödvändiga för jemvigten och folkrättens upprätthållande i Europa ?? I lord Palmerstons förklaring att möjligen längre fram skola inkalla parlamentet säg han blott en fortsättning af dessa meningslösa och modlösa hotelser, som ha förspillt landets berättigade inflytande i Europas råd och derigenom förminskat de vigtigaste medlen till fredens bibehållande.? Detta hot borde man hellre ha besparat underhuset och Enropa att ähöra. Ett betraktande af den förflutna tiden föranledde honom att hellre se landets politik ledd af Bright eller Cobden. Följderna skulle bli nästan desamma, nen landets hållning skulle våra fastare, ördelaktigare och värdigare. De skulle icke ha fällt hotelser, de skulle icke ha sagt Danmark, att det icke skulle komma att stå ensamt, när det antölls: de skulle icke förbittra Tyskland genom att i parlamentet deklamera mot dess upprörande våldsamhet, och minst skulle de upphetsa Danmark genom bedrägliga råd och svikande förhoppningar.Man hade då i alla händelser betryggat freden åt sig, till och med om den Köptes till högt pris, hvaremot man nu kan vänta att få se parlamentet sammankalladt, om regeringen skulle besluta sig till en handlingspolitik, som — om den vore berättigad och nödvändig — borde ha varit börjad för länge sedan. — Detta tal tyckes, utt döma efter Times referat deraf, ha ända igenom funnit bilull I undarhuocot