Aftonbladet – 5 juli 1864, sida 2

ULYSCL) Ulla IUDUVIY AO Na EE den, att vi intet förmå till värnande af vuralpn dyrbsroste intressen? Hr grefvens lo ikärlp i detta fall det politiska sjelymordets logik. fi Ins. önskar derföre till Gud, att ej hr grefven eller någon, som i detta afsecude hyser a samma åsigt, måtte deltaga i ledningen af! våra öden den dug, då det faller Rysslandg in att våldsamt kränka våra dyrbaraste inyr tressen?. Ty enligt hr grefvens sätt attre-Ih sonera, skulle vi naturligtvis då såsom nult äse kränkningen utan att röra ett linger, lj emedan vi, enligt hans innersta öfverty-lg gelse?, ej kunna densamma atvärja. n Vi öfvergå till en annan punkt i noten a f den 12 Febr. TI motiveringen af afslaIn set å Danmarks anhållan om aktivt understöd kan hr grefven ej med tystnad förbit den omständigheten, att provinsen Slesvig var i fiendens hand. Det är således i detta ögonblick ej längre fråga om q er igå att försyara den, utan om attätertata den. Under sådant förhållande är den första fråga, som konungens regering måste förelägga ie: är det möjligt att ernå ett sådant resultat genom att låta de stridskrafter, som j kulle stå till de förenade rikenas regerings i. disposition, förena sig med de dansku stridskrafterna ?? Och debna fråga besvaras med In .ett afgjordt nej. Härvid kan man ej undge 1; latt anmärka att. då förlidne sommar under3 handlingar om en allians sill Slesvigs förda Isvar börjades, i oa som konun Ir gens regering bort förelägga sig var den: kb a YV I om hon med de förenade rikenas stridskrafter kunde försvara Slesvig. Hade den frå: I gan besvarats med ja, och hade den af svaret fiskade handling följt derpå, skulle) c man säkerligen ej nu behöft uppställa den fråga, med hvilkens besvarande hr evefven, sysselsätter sig i noten af den 12 Febr.ls Hade hon åter besvarats med nej — ehuru s ett slikt svar illa öfverensstämmer med den 4 åsigien alt Slesvigs bevarande åt Dun-lc I mare är ett bland våra dyrburaste intressen — då hade vi ej genom förespeglingar om en allians kommit Danmark att så hård:, som vi alla känna, pligta för en poli.k, som det endast i förlitande på dessa i j a r I förespeglingar vågat genomföra. Den diplo1 matiska logiken har cj heller i denna punkt I I varit rätt lycklig. Det onekligen mycket förs åndiga förlarandet att, innan man be-1 1 f N Y q f a sluter sig för ett företag, undersöka d möjlig het, kom nemligen ej till användning ida ver behördes, utan ungefär fem måänuEu tredje pnukt i Februarinoien, som förefallit ins. ni de redan berörda, är hr grelvens omti alt ej genom något Sverges och N isolerade uppträdande 7bryta den ; tet, eom Londontraktaten pålägger henne i I förhållande till de icke tys som äro medunderteckuare uf denna högIHidliga handling?. Då de ö an lika egendomlig som Anka, ga undertecki under fötterna, dels ej bry om ult försvara den, skulle det således ej gå an att Norge bryter solidariteten? genom sin del uppfylla de af traktaten härg lytande förpligtelser! Ärdet då ej mot Dauc j mark, uten tlläfventyrs mot stormakterna jc se och Norge genom denna traktati, t sig förpligtelser? Detta är obegripist och outransakligt, fras utan mening, ln berg säger — ?kun Bede-tr L I narne af traktaten dels öppet trampa dens r Jemte det hr grefven afslår Danmarks hr begäran om väpnad hjelp, finner han I digt att, försäkra om svenska regeringen änskapliga och delagande känslor?. Is Att räcka en sten i stället för bröd, en orm ih (i stället för fisk, det är hånets logik. Mån-l, gen torde tycka att diplomatien i detta fall i). ej haft nägon annan eller bättre. Han omtalar ock attregeringen vill för-)t behälla sig fribei ait baudla? och att för-!n beredelserna att fortskynda mobiliserandet, af en del af de båda rikenas armeer ltört-r hvilket naturligtvis i medlet af Fe-1q innu kunde återväcka en halt förhoppning: Det ir obarmhertighetens logik,F då hon närer illusioner, dem hon sedanly har nöjet att kross Kanske skall mun gifva oss rätt, om vil våga yttra att det prof af den diplomatiska logiken, som föreliggande aktstyckte erbjuder, ej är öfvermättan tilltredsställunde. Mellan premiss och konklusion är ett oöfverstigligt svalg befästadt. Vi bebörva väll; ej säga at vi ej göra denna anmärkning (uy för att mästra ett alster af en erkänd skriftIs ställaretalung, utan att vi vända oss mctia den bristfälliga handlingens logik, som i hrjis grefve Manderströms not har sitt mindre rd vigtiga, men i vårt kabinetts overksamma s åskädande af vära dyrbaraste intressens in kränkning? har sitt vigtiga, väsentliga, djupt sorgliga uttryck. Vi göra oss ej Idiga till nägon förblandning af orsak och verkan. Det är handlingens logik, hvari vär regering varit svag; derföre har den logiska stilöfningen af den 12 Felruari blifvit sådan den är. Den, som i ett resonnemang ej förmår ite ur uppställda premisser, dem han fattar, v: draga riktiga konklusioner, anses hafva en klen förständsbildnir Det är onekligen ot en brist; och följderna kunna vara ledsam-!D ma nog. Men den, för hvilken samma sak E gär skralt i praktiken, utsätter lätt sig och!a; andra för vida värre följder. Anledningen esx är ock en annan: ofta nog ej brist på förstånd vtan på karaktier. Det är karakteren,!be som i handlingens verld förmedlar och förke bind r föruts ingar och slutsats media hvaran ra. Det är väsentligen den, som. kons :uerar skilnaden mellan den med all verld 8 ceremonier och diplomatiska comme il fawt förtrogne not-koncipienten å ena sidan och statsmannen å den undra. En diplomat för några bundra år sedan skull ötver qvinnen, såsom handhafvande8 statens värf, hafva fällt följande omdöme al (Victor Hugo: Marie Tudor, I. 1.9: ?Quandje une femme rögne, le caprice rågue. Alors IN la politique nest plus chose de caleul, mais då de hasard. On ne peut plus compter sur!e rien. Aujourdhui namöne plus logiquement demain. Les affaires ne se jouent lus aux checs, mais aux carles?. Dessa ord, som skalden lägger i den fine NC mr 8 mon Renvards mun, äro blott ett ut-M rr ie