tusentals efterhärmare, ökade sig handklapp ningen, stampandet med fötterna, bifallsro pen och andra utrop med fördubblad styrka emedan Julius Placidus steg inom skranke och gjorde sin bugning för hopen med si vanliga lediga och något öfvermodiga håll ning. Tribunens yttre var väl beräknadt att upp väcka beundran hos åskådarne hvilka ick vo.o några dåliga domare i fråga om men niskokroppen, vana som de voro, att skär skåda den i dess högsta stadium af fullkom ning. Hans behagliga gestalt var nakei och obeväpnad, med undantag af en hvi linne-tunika, som räckte till knäna, och ehun han bar ringar of guld kring sina anklar voro hans fötter bara, på det att han skull kunna utveckla den snabbhet och vighet som hans anfallssätt kräfde. Hans länga mörka hår, som för tillfället var omsorgs fullt lockadt och parfymeradt, och endas sammanhölls af ett enkelt guldband, föl vårdslöst utåt den bara halsen, emedan hans venstra skuldra smakfullt druperades med vecken af det dinglande nätet, som här och der var besatt med små blyknappar och så ordnadt, att det kunde kastas utan fara för sammantrassling eller uppskof på dess dödsbringande färd. Hans högra hand omfuttade treudden, ett trespetsigt spjut, ungefär sju fot långt och i stånd att gifva ett dödande sår, och den svängning, hvarmed han Jät det hvina kring sitt hufvud, antydde en öfvad arm och en fullkomlig kännedom af anfallsvapnet. På helsniöogsropen: ?Placidus! Placidus! Hell tribunen !? och andra dylika välkomsthelsningar, svarade han med upprepade bugningar, i det ban isynnerheti riktade sin helsning åt den del af amfiteatern der Valeria satt. Med all sin skarpsynthet kunde tribunen dock föga era Huru hörkatlig