Aftonbladet – 2 juli 1864, sida 2

dessa atletiska kroppar, och några få redan ligga stela och orörliga der de stupat. De gröna började vika, men deras tredje led har blifvit sparadt, och dess stridsmän äro ännu helt krya och osårade; dessa avancera nu, för att fylla de luckor som blifvit gjorda bland deras kamrater, och d gens lycka tyckes ännu en gång väga jemt å ömse sidor. Och nu erbjuder arenan en hemsk och fasaväckande syn. De dö icke lätt dessa män, hvilkas yrke är mord och slagtning, men den döende kan icke alltid qväfsa en stönande qvidan, och det var hjertslitande att se en och annan stupad jätte plågsamt stödja sig på händerna, med lutande hufvud och de halfslutna ögonen fästade på marken, medan lifsströmmen flödar ut ur hans bröst ned på den törstiga sanden. Den är et verkligt srgligt allvar denna imitation af strid, och arenan liknar ett slagfält i allt, utom att inga fångar tagas, och pardon endast sällan gifves. En eller annan gång lyckas dock någon besegrad kämpe, som mer än vanligt utmärker sig för sin skönhet, eller som visat mer än vanlig skicklighet och mod, till den grad förvärfva sig åskådarnes ynnest, att de gifva tecken att hans lif skall skonas. Händer vändas utåt, med tummen pekande åt jorden, och segraren sticker sitt svärd i skidan och drager sig tillbaka från striden med sin sårade motståndare; men vanligen fäster man ingen uppmärksamhet vid den fallnes signal om förskoning; innan ropet: ?En träff!? har förklingat för hans öron, märker hans förtviflade ögon huru hans domares tummar peka uppåt, och han gör sig i ordning ati Pvälkomna stålet?, med ett lugnt mod, värdigt en bättre sak. Reserven, bestående af tio par utvalde ladiatorer, hafva ännu icke tagit någon del I striden. De gröna och de röda hafva fäk: tat med ungefär lika framgång, och då irumpeten gifver tecken till uppehåll och de döda släpate bort med krokar, lemnande efter sig lange, mörkröda spår, finner man