Aftonbladet – 2 juli 1864, sida 1

JM, SIUVOODIBCE-LTYyCEATIGL MUTCSHUORaLeR NO 5.; ——————— 1 STUOCEHOLM don 2 Juli De underrättelser, som de gednaste degarne ingått från Danmark äro allt annat än hugneliga och inuebära inga goda auspicier för det fäluåg, som nu åter begynner. Jutlaud har blifvit stäldt under tysk administration; det skall regeras af en tysk civilkommissarie, hvilkens hufvudsakligaste n l omsorg blir att indrifva skatter och kontributioner, så länge någonting finnes att taga Då dertill kommer, att tyskarne ärna låta afbeta all den växande säden samt slagta och borttöra alla boskapskreatur, som förefinnas, kan man förutsätta att den gräsligaI ste hungersnöd om någon tid skall komma att inträffa och att Jutland blir ödelagdt för en mansålder. Dernäst erfar man, att Als falliti tyskarnes händer. Af underrättelserna på den sednare tiden har man visserligen kunnat sluta, att danska krigsstyrelsen icke ansett det möjligt att behålla Als, i fall tyskarne skulle med all kraft forcera öfvergången dit, hvarför endast ett proportionsvis ringa antal trupper der blifvit qvarlemnade. Man hade emellertid väntat, att det skulle fordras någon tids häftig artilleristrid, innan tyskarne skulle lyckas bana sig väg dit, och att de dervid skulle röna högst betydliga förluster. Man blef derföre smärtsamt öiverraskad att erfara, att tyskarne så snart och, efter hvad det vill synas, proportionsvis så lätt, kunnat verkställa öfvergången, utan att denna på allvarligare sätt tyckes hafva blifvit dem bestridd, och att först sedermera en fruktlös och blodig kamp egt rum, för att häfda de danska vapnens ära och möjliggöra reträtt och inskeppning för de på Als befintliga danska trupperna. Den iörlust, som danskarne härvid Mai är be. tydlig, och ehuru hvar och en lätt kunde inse, alt den öiver Hamburg komna uppI giften om 4000 tagna danska fångar innehöll öfverdritt och osanning, så är det 4 andra sidan visst, att eillran 2500 för döda, sårade och fångna är ganska hög och att j ikt afbräck, hvarigenom de få är mycket kännbart. Särdeles nedslående är den tanken, att den vigtiga ötästnoingen, som man under förra kriget vande sig att betrakta snart sagdt som ointaglig, nu är förlorad och dermed det sista betydande stycket af Slesvigs jord (det är numera blott Aerö och ett par smädöar vid Slesvigs vestkust, som äro i Danmarks makt.) Särdeles smärtsamt måste det vara för hvar och en, som känner ön Als och dess inneby, gares patriotiska hängilvenhet, entusiastiskt danska och trofasta sinnelag, att tänka sig, att denna sköna ö nu är lemnad till sköflings åt tyskarne, som icke skola dröja med att ditskicka några schleswig-holsleinska? tyranner för att terrorisera, utpina och förtrycka inbyggarne samt arrestera eller hortjaga alla de mest framstående bland em. Att döma af alla tecken skall det icke dröja länge innan tyskarne försöka en öfvergång till Fyen och en österrikisk-preussisk eskader genom Kattegat söker framtränga till sundet och Bölterna, för att försöka gifva Danmarks rike nådestöten. -V bps hed Hvad tänker svenska regeringen och hvad tänker svenska nationen om en sådan eventualitet? Har men redan så vant sig vid de slug, som drabbat Danmark, och som på samma gång drabbat våra intressen och vår ära, att man finner ellting, som kan inträffa, helt naturligt, ehuru sorgligt det är. och att ingenting, platt ingenting kan göras, att den roll vi kuuua spela mäste inskränka sig till att stumt och overksamt se på och se tiden an? Vi äro djerfva nog utt våga påstå, aut det icke finnes många bland dem! som äro frigast för fredens bevarande, hvilka icke ändock tyst i sitt hjerta medgifva — om de än med stora och häftiga ord förneka det — att det är en lumpen roll, som vårt land synes vara dömdt att spela i denna sak. Alla dessa rustningar och mobiliseringsauordningar, som skedde för att lugna den upprörda allmänna opinionen i landet och skenbart tillmötesgå Europas förväntan, men som genast upphörde, så snart man fick tillhopa ett Störthingsbeslut, som kunde tolkas såsom stöd för en absolut fredspolitik! Denna flotta, som utlopp och visade sig under vapenhvilan, men som åter förs svann, så snart dotitsyntes att förhållandena antoga den karakter, att en svensknorak. observationseskader kunde vara af nöden i våra farvatten, hvilken politik vi i a! Det återstår blott, att denna eskaders belälhafvande amiral från Skånes kust får vara vittne till, huru Kroneborg och Köpenhamn bombarderas af den östers rikiska flottan. Månne det verkligen kan linnas någon — ban må för öfrigt hysa hvilka åsigter och förhoppningar som helst 7 SOm i sitt inre ken neka, att detta är fiarco på fiasco och som icke Önskar, att vi hellie varit alldeles utanför hela denna sak än att uppträda på slikt sätt? Sverge-Norge har så högtidligt och så grundligt som det är möjligt uttalat och inägint hos Europa, att denna sak icke beor vära sympatier, utan vära vigtigaste och dyrbaraste intressen, möjligheten för vårt framtida sjelfbestånd. ledan 1848, då Sverge-Norgoe ulls icke hade tagit någon del förbaudlingarne om Slesvig och den danska frågan ejheller utöfva vårgotinflytande på Danmarks politib, förklarade konung Oscars reger att elt angrepp på Jutland och de danska öarne. vore hotande för hela noraens sjelfständighet; och att denna uppfattning fullstäudigt och i mera utvecklad och bestämd iorm gått i art på hans efterträdares regering, derom ligga beviserså nära till bands, bit derom föga behölver ordas. Vi erinra, blott Oomett aktstycke, något äldre än de vid sednaste riksdug offentliggjorda djplomatiska handlingarne, nemligen erefve Manlerströmgs depesch af den 29 Nej 1860 än tävarande svensk-norska min tern i Lonlön. Nävaranda man val