Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

kan förnekas innebära en moralisk: förplig telse. Denna sista anledning synes vara a mera vigt, då den antagits vara af off ciöst ursprung — en sak som dock lyck. ligtvis ej är bevisad — och vi erkänna, at om Sverge lofvat beskydda t. ex. — Kina emot angrepp af Per och Pål, men så endasi Per anfaller detsamma, samt om vi lofvaj värna en viss kungörelse i det himmelska riket, men man så anfaller detsamma, ej jför denna kungörelses skull, utan för att Teröfra en del af dess område, så skulle vi :I beundra den svenska regerings fiffighet, som I genom en så fintlig förklaring förstått undgå lett krig för ett land, der hvarken vår regeI ring eller vårt folk har något att beställa. Men i förevarande fall, der det kommer an på sak, ej på ordrytteri, synes en sådan förklaring så ovärdig och så omöjlig alt antaga såsom den verkliga, att den endast syJnes ha tillkommit för att gifva något slags skäl, då andra möjligen ej funnos eller ej borde uppenbaras. Vi öfvergå således till de anledningar, som man i Sverge vanligen hör anföras med anspråk på gällande kraft. — Vi voro ej rustade, säger man, och detta är beklagligen sant. Men hvems är skulden härtill, om ej regeringens, som under de många år som kriget var väntadt, förhållit sig overksam och ej begärt några utomordentliga anslag? Och dessutom borde man väl kunnat vara rustad att deltaga i kampen åtminstone en eller två månader, förrän kriget slutades genom vapenhvilan. Det var vid riksdagens slut, som man begärde det lilla anslaget till rustningar, hvilka väl äfven då börjades. Emellan den tiden och vapenhvilan ligger en tid af 6 å 7 månader. Skulle nu verkligen så vara, alt vi på 4 å5 månaders tid, när man allvarligt vill, ej kunna sätta en liten del af vår armå — om mera var ej fråza — på krigsfot? I sådant fall inse vi ej hvarföre vi hafva en armå, som kostar oerhörda summor, ty denvore då alldeles obrukbar. Alla andra länder hafva armåer för att hastigt i händelse af krig kunnaanvända dem, och vi kunna vara öfvertygade, att de, som-vilja anfalla oss, ej skola vara nog artiga att derom underrätta oss ett halft eller helt år i förväg, på det vi må hinna göra oss färdiga. Vi kunna omöjligen antaga att vår regering till den grad vårdslösat en af rikets vigtigaste angelägenheter, att vi ej på några månader skulle ha kunnat utrusta åtminstone några tusen man. Detta är godt och väl, säger man, men — och här komma vi till en invändning, som tillmätes ofantlig vigt — med en så ringa styrka hade vi ingenting kunnat uträtta, krigets resultat hade blifvit detsamma och vi hade blott onödigtvis uppoffret en del folk och penningar. — Detta är till en del sant, men mera osant. Först och främst är det ovisst, om ens något krig blifvit af, om Sverge från början uppträdt med allvarsamma hotelser, och, hvad åtminstone Österrike beträffar, så har man skäl att antaga, att det skulle ha ryggat tillbaka för ett krig, som antog så stora dimensioner. Men posito, att kriget ändock kommit till utbrott, så är det visserligen sant, att vår lilla hjelpsändning ej kunnat väsentligt inverka på dess utgång, men det hade ej kunnat omfyttas på vår egen grund och vår fi j från början deltagit i kampen, ej ha blifvit relativt så stor som danskarnes. Dessa ha i döda, sårade och fångna — hvaraf flertalet fångua -— mista högst en fjerdedel af sin arme. Hade vi nu mistat till och med denna part af den styrka, vi skickat, samt några millioner i krigskostnader, så ha vi der hvad vi hade förlorat. Hvad Danmark hade vunnit, om vi deltagit i kriget äfven med en obetydlig styrka — 5 eller 10:000 man t. ex. — blott derigenom att vi varit med, är ej svårt att inse. För att ej tala om den faktiska hjelp vår flotta och äfven en så obetydlig truppstyrka kunnat våra för en så liten arme som den danska, så hade detta gifvit nytt lif och en moralisk styrka åt det hos mången i Danmark sjunkande modet, det hade förlänat vårt nu betydelselösa-ord i fredsunderhandlingarne en stor vigt och slutligen hade det ej — såsom nu — kunnat bli fråga om en freds afslutande i Slesvig-holsteinsk riktning.y Hvad Sverge skulle ha vunnit genom att vara med i striden — en sak, som är oss svenskar ännu vigtigare — synes oss lika lätt att inse. Vi hade då uppfyllt våra förligtelser och infriat våra löften — att vårt ands styresmän gifvit officielt åtminstone halfva löften och privatim hela löften, det är säkert — vi hade ej behöft blygas öfver vårt hittills goda svenska namn, vi hade ej pillt vårt inflytande i Europas rådslag, hade ej blottslällt oss för en rättvis mi tro och ovilja i Danmark och utsigterna för en skandinavisk union — nu för lång tid omöjliggjord — hade derigenom gjort eti jättesteg framåt. AR ) Det är bekant, att det nationella och skandinaviska partiet i Danmark, som förut omfattade så godt som hela nationen. lidit betvd