Aftonbladet – 30 juni 1864, sida 3

Biskop Agardhs slutliga åsigt om barndopet Till redaktionen af Aftonbladet. I N:o 51 af Aftonbladet för innevarande år läses på sista sidan en insänd artikel, under titel: Biskop Agardhs åsigter om barndopet. Insändaren beklagar deri, att man ej vet den tidpunkt, då hvarje särskild åsigt blifvit yttrad. Säkert hade Agardh aldrig tänkt, att man efter hans död skulle utgilva en sådan oordnad massa af hans skrifter, minst inom det teologiska området, enär han sjelf i de sista åren af sin lefnad (1855, 1856) redigerade och utgaf Samlade skrifter a teologiskt och veligiöst ennehåll, 4 tvenne häfter) af hvilka dock det sista häftet ej hann utkomma förrän 1860 (året efter hans död). Denna samling utgals på Zach. Heggströms förlag. Den måste naturligtvis anses innehålla hans slutliga åsigter, så väl i frågan om barndopet, som i andra i dessa häften afhandlade ämnen. Uppslår man 2:dra häftet (som utgats 22 år före författarens död) sid. 114 afdelningen 17: Katechumenpröfningen; så får man en ganska klar och bindande framställning af hans definitiva åsigt om barndopet. Vi kunna ur denna artikel här blott anföra några ord från sid. 117: Tertullianus lefde omkring slutet af 2:dra århundradet; det synes af hvad ha gt, att barndopet var under hans tid allmänt?. — Man ser I f att man betraktade döpelsen såsom satt i stället för omskärelsen. — Origenes, som äfven lefde omkring utet af 2dra århundradet och början af det dje, uppgifver bestämdt, att namdopet var en fverlemning ifrån apostlarne. hvarvid bör läggas vigt derpå, att Origenes var den lärdaste af alla kyrkofäder och således bättre än någon annan kunde afgöra en sådan fråga. — Baptisternas påstående, att i den äldsta christna kyrkan de ristnas barn icke döptes, emedan ingen fick döpas utan föregående undervisning, vittnar således om stor okunnighet rörande kyrkobruken under denna tid. Derefter tillägger förf. en så lydande not: Man har i allmänhet mycket orediga föreställningar om bruket af döpelsen i äldsta christna kyrkan. och derigenom hafva DBaptisterna blifvit förvillade. Deras förvillelse mäste upphöra, när de upplysas om verkliga förhållandet. Endast judar och hedningar undervisades före dopet, Christna barn döptes genast; ty begreppet om dopet innefattade upptagandet i christna församlingens gemenskap: och, då af alla de äldsta kyrkofäderna barnen ansågos icke hafva syndat och till följd af Jesu eget yttrande redan tillhörde Guds rike (Mare. 10: 14), kunde dopet dem icke förmenas. Emedan baptisternas lära börjar utbreda sig mycket äfven i vårt land, hafva vi ansett nyttigt att lemna ofvanstående upplysningar. —g8—