Aftonbladet – 29 juni 1864, sida 3

nytt skratt från de kringstående. Han består oss mat, dryck och begrafning.4 Inte mera?4 sade Calchas. Och likväl har jag hört sägas att allting i Rom har sitt pris; men föga trodde jag att sådana män som dessa kunde köpas för mindre än en syrisk danserska eller en senators hvita hästar. Ni äro således villiga att släpa och arbeta dag från dag, hårdare och tyngre än bonden med sin spade eller roddaren med sin åra, för att lefva måttligt och tarfligt i hela månader och så möta en viss död, ofta i dess ohyggligaste gestalt, för det samma som en romersk medborgare ger sin uslaste slaf — för en bit bröd och en klunk vin! Om ni segra i striden, få ni möjligen en palmqvist och en näfve silfvermynt, och er belöning synes er mer än tillräcklig. Jag är visserligen gammal och svag, och dessa hän der förstå sig litet på att utdela slag eller parera dem, men sannerligen jag ändå skulle vilja sälja denna min gamla bräckliga lekamen för ett så ringa pris.5 Ni sade ju nyss att ni var en krigare? anmärkte Rufus, på hvilken argumentet om det relativa värdet tycktes hafva gjort ett temligen lifligt intryck. Ja, det är jag, svarade Calchas; men jog är långt ifrån att tjena för en så låg sold som er. Mina pligter äro inte tunga. Jag är inte tvungen att arbeta hela degen, eller vaka hela natten. Mitt hufvud belastas ej med någon tung hjelm, ingen bröstplåt och inga benskenor hindra och besvära min gång Jag har hvarken graf att gräfva eller vall att uppkasta eller örnar att vakta. Jag behöfver inte såsom ni, ställa mig mot min kamrat och vän, med min svärdsudd mot hans hals, och döda den man som varit mig såsom en broder, af fruktan att han annars dödar mig. Ja, ehuru mina arbeten äro så lätta, och min tjenst så ringa, kunna dock icke alla Cesars och Roms skatter jemföras med den belöning jag hoppas vinna. (Forts. följer.)