Aftonbladet – 29 juni 1864, sida 2

fastare. Hvad gladiatorerna angår, dessa tigrar i menniskoskepnad, så vore det helt visst bättre för dem ett falla i öppen strid, än att slita hvsrandra i stycken på, arenan liksom vilda djur. Men äfven de hafva själar, som behöfva frälsas.? Ja, det hafva de, utbrast Mariamne med strålande ögon, ?men dock ingen som hjelper dem, ingen som visar dem ens så mycket som en skymt af det sanna ljuset. Dessa män gå ut för att dö, liksom medborgaren oår till sina affärer eller till sitt bad; och bvem är ansvarig inför menniskor för deras blod? hvem är ansvarig inför Gud för deras själar ?? Calchas öga glänste medan hon talade, och hon lyfte hufvudet lik en soldat, som hör trumpeten mana honom till strid. Om jag har en brunn på min gård?, sade hon, och en menniska faller ned och dör af törst vid min port, hvem är ansvarig derför? Helt visst är jag skyldig till min broders blod, derföre att jag ej ens gjorde så mycket som räckte honom krukan att dricka ur. Skola dessa menniskor dagligen gå till döden, och jag icke sträcka ut ett inger för att hindra dem att dö evinnerlioen? Mariamne, mig synes att ett uppdrag är mig anförtrodt, och jag måste uträtta det.? Hon var långt ifrån att vilja hindra honom. Påverkad som menniskonaturen ofta ir af blandade motiver, kunde hon dock, i sitt hjertas qvinnliga högsinthet, tillegna sig denna ådla sjelfuppoffring, som var ett så utmärkande drag hos den nya religionen, och hon kunde uppfatta Calchas hängifvenhet, på samma gång som hon hoppades att senom hans bemedling erhålla någon lättnad i sin oro för Esca. Hon hade sett en skymt af slafvens gestalt denna samma dag, just som han inträdde i portiken till fäktareskolan, och denna hastiga skymt hade icke ät till att lugna henn-s farhågor för hans Kull. Om Colchas nu skulle anse för en pligt ut egna sin nppmärksamhet åt en klass af