Aftonbladet – 29 juni 1864, sida 2

drifter, vaeklade i rådslag och tvekade i handling, än besluten att afsäga sig diademet och draga sig tillbaka i ett obemärkt dunkel, än åter öfvertalad att kämpa om spiran intill döden, och alltid förlamande sina varmasle anhängares energi genom det misstroende han hyste till ärliga rådgifvare och genom den lit han sattig till de förrädares räd, som omgåivo honom. Kejsarriket var måhända vid denna tid i en ännu mera förtviflad ställning, än till och med under Neros vilda spira. Missfoster som denne var, höll han åtminstone regeringstyglerne med fast hand; och tyranni, huru förtryckande som helst, är utan tvifvel någon mån bättre än anarki och upplösning. Den väldiga byggnad, till hvilken Romulus lade försia stenen och hvars tinnar fullbordades af Augustus — detta verk af sju århundraden, som hvarje generation hade förkofrat genom sitt arbete och sin företagsamhet, tills det omfattade ränserna för den kända verlden — börjado nu märkbart sjunka och krympa ihop från sin enorma höjd och omfång. Legionerna (och det bör aldrig förgätas, att herraväldet i Rom var förnämligast svärdets) voro nu rekryterade med infödingar i Roms aflägsna kolonier: Syriern och ethiopiern vaktade örnarne lika väl som Germaniens reslige, orolige son och den åmbytlige, opålitlige gallern. Armer, som sälunda voro samlade under en fana från så olika luftstreck, kunde endast hafva föga gemensamt, med undantag af en viss yrkes-vildhet och ett brinnande begär efter plundring, icke mindre än efter sold. Legoknektar hafvaji alla tider varit lätt köpta af den ene och lika lätt förförde af en annan. Hvarje legion började småningom betrakta sig såsom en särskild och sjelfständig makt, som kunde sälja sig till den som gjorde högsta anbudet. Den mest lockande af alla ntsigter var kanhända ett tåg emot Rom och en tio timmars plundring af den stad de hade svurit att försvara. En stor och ädel man, stöddj på namnets, bördens och frejdade