Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 3

digt leende. Och jag vet äfven, att ehvad som händer, så kinder det till vårt bästa. Men det finns dock saker, som äro tunga nog att lära. Icke att jag har något alt klaga öfvers, tillade hon, instinktlikt skygvande tillbaka just för det ämne, som hon ängtade att bringa å bane, utom min beständiga ångest för min far i dessa oroliga tider. Han är i Guds hand, svarade Calchäs, och han skall föra honom helbregda genom alla faror, fastän de nu tyckas omgifva honom, liksom bränningar brusa omkring ett strandadt skepp, när det vilda Adriatiska hafvet rasar och tjuter efter sitt rof. Haf tröst, lillvännen min; jag uthärdar icke att se dina steg så tunga och din kind så blek. Hur kuuna de väl annat vara? genmälde den unga flickan, icke alldeles uppriktigt. Det är en tung lott alt vara en krigares dotter. Jag vore färdig att önska, att vi aldrig hade lemnat Judeen -— aldrig kommit till Rom. Han gjorde sitt bästa att söka lugna och trösta henne — men hans bästa var sådant det var, ty den gode gamle mannen kände föga till en qvinnas hjerta — dess obändiga förhoppningar, dess obestämda trängtan, dess djupa känslor och dess ohegripliga lust att plåga sig sjelf. Han trodde i sin enfald, att den verkliga sorgen var den som hon tillstod, och han bemödade sig att aflägsna den på sitt eget milda och förhoppningsfulla sätt. Mitt barn, sade han, de olyckor som rasa i Italien, de fasor vi dagligen höra omtalas, kunna icke annat än göra Eleazars ställning mera viglig och mindre äfventyrlig, i samma mån som de öka svårigheterna för det kejserliga rådet. Det är sannerligen ingen barnlek att med ena handen kufva ett folk, sådant som vårt, och med den andra gripa efter det kejserliga diademet. Det fordras ett oförfäradt hjerta att draga svärdet emot Juda, och en lång arm att nå Ceesar ivärs öfver hafven, Vespa