Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 2

gande de förberedande öfningar, som skull bilda hans unga vän för en bana, som i de flesta fall förr eller sednare slutade med en våldsam död. Hippias var förtjust öfver sin nya lärjunges växt och styrka. Han hade genast ställt honom mot Lutorius, som ansågs vara skickligaste fäktaren i hela ?familjen?, och log belätet då han såg huru den unge britten, med tillhjelp af en och annan vink från honom, förstod att hålla stånd emot sin motståndare, som hade väntat sig en lätt seger och nu kände sig både förtretad och förvånad öfver sin missräkning. Då fäktningen förlängdes, och de båda stridande, som: nu började blifva varma i tygen, föllo ut, drogo sig tillbaka, stötte och parerade, samlade sig de andra gladiatorerna omkring dem, lifvade till ett ovanligt intresse genom den unge nykomlingens ovanliga styrka och skicklighet. PHan är den bästa vi ha sett, åtminstone under ett lustrum!? utbrast Rufus, en gigantisk kämpe från norra Italien, stolt öfver sin höga växt, stolt öfver sin skicklighet att handtera svärdet, och framför allt stolt öfver att han var en romersk medborgare, ehuru en gladiator. Hans hugg falla tätt och snabbt som blixten, och då han icke lyckas att parera, hoppar han åt sidan som en vildkatt. Vet du, min kära Manlius, att om de ställde honom emot dig, skulle du få fullt upp att göra. Jag skulle vilja parera mina rättigheter såsom romersk medborgare på honom, både toga och alltsammans, så barbar han än är. Ja, det skulle inte behöfvas lång stund innan han hade fällt dig till marken och afväpnat dig.? Manlius syntes tänka detsamma ehuru han just icke gerna ville tillstå det. Han förklarade derföre att Lutorius utan tvifvel maskerade sitt spel, och icke fäktade så väl som han kunde, ty i annat fall skulle inte en sådan nyläring kunnat gifva honom så mycket att göra. ?Maskera sitt spel!? ropade Hirpinus förtrytsamt. ?Må han då kasta af sig masken