Aftonbladet – 27 juni 1864, sida 3

ställning, pläga hennes försök att komma derutur vanligen endast tjena till att intrassla henne ännu värre än förut. Som Licinius antog att detta sista vilkor enligt all sannolikhet skulle komma att rädda Escas lif, i händelse han blefve besegrad, gick han utan tvekan in derpå, ehuru han kort derefter ångrade att han hade gjort det. Saken uppgjordes på följande sätt: Esca skulle vid de instundande Ceres-spelen PP räda på arenan, beväpnad med svärd, sköld och hjelm, medan Placidus vapen endast skulle bestå af treudden och nätet. I fall den sednare blefve besegrad, skulle hans fyra hvita hästar och förgyllda vagn blifva Licinius egendom; men om han deremot segrade och folket tilläte honom att skona: den besegrade, skulle britten blifva hans slaf, och huru afundsvärd denna ställning skulle bli, detta visste endast tribunen sjelt och en annan person, af hvilken han denna: dag hade erhållit ömmare blickar och leenden än hon någonsin förr hade bestått en ovälkommen friare. Bestyret med drickandet, som hade blifvit något afbrutet genom dessa invecklade diskussioner, återtogs nu med större kraft än förut. Placidus tömde sin bägare med den triumferande minen hos en person, som lyckligt utfört ett kinkigt uppdrag; Licinius åter likt en som söker dränka oro och sjelfförebråelser i vin. Kejsaren sörplade och drack med sin vanliga glupska ifver, och de öfriga gästerna sökte så vidt möjligt var efterlikna ett så högt och vackert exempel. KAPITLET XVI, Fäktarskolan, Då Licinius följande morgonen omtalade den beramade striden och de dervid fästade vilkoren för den person som mest var intresserad deruti, antog den unge krigaren den gjorda utmaningen såsom ett gynnsamt tillfälle att få återtaga dessa vapenöfningar, hvilka en tidig uppfostran hade gjort så angenäma för hans krigiska håg. Hon skylle nög kunna besegra tvenne män sådana som