Nå ja, må gå då?, sade han slutligen. Han är ju ännu bara en nybörjare uti att föra svärdet och dertill en barbar; jag vill derföre medgifva honom skölden.? En syn genomfor i detta ögonblick Licinius hjerna, hvilken kom honom att ångra sin obetänksamma häftighet. Han såg den vackra unga gestalten vridande sig i dessa skoningslösa maskor; såg de redliga blå ögonen skåda upp med en manlig och god blick ännu i sjeliva dödskampen; såg fiendens arm upplyftad för att slå till, och de ljusa vågiga lockarne hopklibbade af blod. Men derpå erinrade han sig brittens utomordentliga styrka och vighet, hans naturliga mod och krigiska uppfostran; han retades äfven af den fräcka skadeglädje som lyste i tribunens ögon, och han öfvertalade sig sjelf att tro, att intet annat än rykte och ära kunde tillfalla hans skyddling i en sådan strid. Må så vara?, sade han; må det bli retiarius och secutor. Det blir inte någon barnlek, det skall jag säga er. Men låt oss nu bestämma vilkoren. Jag sätter inte nåfn menniskas upp emot något slags grannåt, det säger jag er på förhand.? Medan han så talade, kastade han en något föraktlig blick på de dyrbara prydnaerna på tribunens drägt. Den sednare skrattade godlynt. , ?Mina armknappar äro åtminstone värda ett dussin slafvar; sade han. Jag vill emellertid hålla två af mina hvita hästar mot er afbildning af Daphne eller mot Euphrosynebysten, som stär i ert badrum. Ja, jag vill gå ännu längre; jag parerar hela spannet och vagnen med mot den britiske slafyen sjelf. Om Licinius hade närmare betraktat tribunen, skulle han hafva sett deruti en sällsam ifver, som denne dock så mycket som möjligt sökte dämpa; men han var tankspridd och ledsen; han hade gått för långt för att kunna taga sitt ord tillbaka, och ett sorl från de lyssnande gästerna antydde deras uppfattning af generositeten i det sista anbudet. Då en menniska kommit i en falsk