Aftonbladet – 27 juni 1864, sida 2

Jag har för närvarande i mitt hus en britt som är en starkare och vackrare karl än någon i hela Rom.? Ah, jag förstår, det är den der långbenta pojken med den der stora ljusa hårruskan?, sade Placidus föraktligt. Jag har sett honom. Honom kallar jag en pojke, men inte en karl.? Licinius kände sig något uppbragt. Han var just icke så synnerligt förtjust i sitt sällskap, och mellan tvenne så motsatta natu rer som hans och tribunens måste naturligt vis en viss hemlig motvilja råda, som förr eller sednare skulle träda i öppen dag. Han svarade i förtretad ton: Jag skulle vilja hålla på honom mot hvem ni sätter upp att han skall segra uti kapplöpning, hoppande, brottning, simning eller diskuskastning.? Ja, detta är ju endast vanliga pojktalanger?, genmälte den andre helt kallt. Hvad jag påstår är, att dessa öboer, antingen af brist på mod eller skicklighet, eller af båda skälen, icke kunna sköta svärdet. Jag skulle inte önska mig ett angenämare tidsfördrif än att sjelf kämpa med honom på arenan, med Ceesars tillåtelse? — och tribunen bu gade sig artigt för sin kejserliga värd, som såg från den ena till den andra af de tvistande, utan att synas hysa något intresse för deras samtal. Vid denna tidpunkt då sederna hade blifvit till den yttersta grad upplösta, återstod dock ännu något af den gamla djerfheten, som hade gjort romaren till segrare öfver allt der han satte sin fot, och det var icke ovanligt för män af patricisk rang attiegen person framträda på amfiteatern till ett skådespel för massan. Vi hafva nu för tiden ingenting som kan gifva oss ett begrepp om den passion som den romerske medborgaren hyste för nöjena på cirkus. De voro honom lika nödvändiga som hans dagliga bröd. Panis et circenses (bröd och skådespel) hade blifvit en vanlig sammanställning. Han lemnade sitt hem, försummade sina göromål, glömde sitt bad för att sitta