Aftonbladet – 25 juni 1864, sida 2

bariska fångar — in genom den andra, enkelt klädda i hvitt musslin och blomsterkransar på hufvudet, samt bärande de gyllne fat och kärl som innehöllo den andra anrättningen. Under tiden öppnade sig till en del ett par förhängen, som a:stängde ett hörn af rummet, och visade trenne syriska dansarflickor, pittoreskt grupperade i olika ställningar af vällustigt behag. Beskuggade lampor voro så ställda att de kastade ett rosigt sken på deras lemmar och ansigten, medan mjuka, fina ångor hvirflade omkring dem, uppstigande från fyrfat, i hvilka fina rökelser brunno vid deras fötter. På en äng slogo de tillhopa sina cymbaler och oppade vildt upp från golfvet. Derpå böri e en dans med omvexlande långsam och iflig takt, än ökande sig till ursinniga bacchantiska gester, än nedsjunkande till trånfull matthet och pittoresk hvila. Det varma blodet glödde i dessa solens döttrars mörka anleten, de svarta ögonen blixtrade under deras långa ögonhår, och de hvita tänderna lyste likt perlor mellan de fylliga röda läpparne, medan de skönt formade lemmarne och de mjuka, smidiga gestalterna vredo sig i ställningar, som antydde befallande eröfring, blyg bäfvan, eller hängifven kärlek. Dansen var snart slutad; allt vildare och häftigare flögo de små snabba fötterna och hvirflade de välformade armarne, kring anklar och armleder prydda med små silfverbjellror. Då takten hvirflade isin snabbaste fart, stannade hastigt de tre, som om de med ens blifvit blifvit förvandlade till sten, och bildade en grupp afsällsynt, fantastisk skönhet vid sjelfva fötterna af Cesars gäster, hvilka allesammans utbröto i ett eorl af oförstäldt bifall. Då de, vidrörande mun och panna med händerna, med en orientalisk helsning drogo sig tillbaka, kastade Placidus efter dem ett perlhalsband, som var ämnadt åt den som tydligen var den förnämsta af de tre. En af kejsarens frigifna tycktes vara sinnad att följa hans exempel, ty han stoppade handen innanför sitt bröst, men antingen än