Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 2

iktade att taga en så oväntad vän. lighet 2llt för mycket i anspråk, och hon beslöt att det icke skulle bli bennes fel om han icke snart blefve tagen ur sin villfa. relse. Hon sjönk ned på hvilsoffan i en alldeles förtrollande ställning, såg med ömhet upp i hans ansigte och bad honom hemta hennes skriftafla borta från skritfbordet. Ty, sade hon, jag hur inte en gång ejort färdigt mitt brer till Licinius. Blir du trött om jag längre qvarhäåller dig så som fånge? Var det eudast af en händelse som dessa rosenfaärgade fingrar kommo i beröring med kscas, då hon 10g skriftaflan ur hans hand? Var det endast uf en händelse som hennes rika bruna lockar i samma ögonblick föllo ucd öfver hennes glödunde kinder och barm? Temligen eget var det också att, då hon lutade sig ned ötver skriftaflan, hennes kind bleknade och handen darrade så att hon ej kunde forma en enda bokstaf i det mjuka vaxet. Hon vinkade honom att komma närmare och lutade sitt hufvud emot honom, till dess de svallande lockarna fölle öfver hans arm. ag kan inte skrifvaX, sade hon med kälfvande stämma, ag vet inte hvad m går åt mig — jag är så matt — ja wa knappast andas — Myrrhina, skall i morgon 1å lemna dig paketet, Emellertid 0 vi nu Esea, du vill ju inte g kan ju lita på dig? Du ; etler hur? Detta skall bli din oja. Medan hon ännu talade, 10g hon armbanlet från sin arm och försökte tillknäppa det omkring hans bandled; men den lysande vojan var för trång och hon kunde ej få len utt gå ihop. Tryckande på armbandet ned båda händerna, såg hon upp i hans nsigte och skrattade, En enda blick till svar — den minsta ymt af att dessa orörliga drog veknat af örelse, och hon skulle hafva segt honom Ile. Men något sådant märktes icke. Han kakade armbendet från sin arm: och mg