Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 2

andra milda och oerfarna naturer fruktad han att såra en qvinnas finkänslighet, mel en varsamhet och en försiglighet, som of är allt annat än angenäm lör qvinnan sielf Han lade derlöre band på sina upprörd: känslor och förklarade med otrolig enkel het och lugn fattning att han skulle ätag: sig framförandet al det omtalade budtt Hermes-statyn borta vid dörren såg ickt kallare och mera orörlig ut än han. Vale. ria kände sig helt förbryllad. Hon måste uppehålla honom, kosta hvad det ville, ty hon käude att om han aflägsunde sig, blet det för att ald mer återkomma. Hon beslöt derför alt Inleda honom i eit samtal, och hon valde ett ämne, hvilket, måhända härledande sig från gvinnans instinktlika svartsjuka, at alla var det som mest måste motverka hennes planer. sJog såg dig sedan sa gäng tillk, sade hon: men det var midt under en allmän oreda och förvirring. Det var inte mitt tel alt presterna på ett så opassande sätt behandlade dena stackars varelse som du beriade. Jug skulle sjelf ba lemnat Qig mitt bistånd om du hade behölt det; men du örde henne bart rildeles som en örn lager ett lamm. Hvad blef det sedan af flickan? Frågan åtföljdes af en skarp, forskande blick, och ett tvunget, nästan plågsamt leende spelade på hennes läppar då hon 2 poeas Törlagaa sätt och rodnande kind. Hon hade emellertid omedvetet frammanat brittens goda ande, och för alla qvinnor på jorden, utom en, var han åter kull och hård som marmor. Jag förde henne i säkerhet till hennes far, svarade hun, och tillade derpå med mycken ödmjukhet: Ni torde nu vara st len godheten pch gifva mig edra befallningar och låta mig gå. Valeria var så tullkomligt ovan vid något slags motstånd mot sina nycker och vac ningar, att hon kpoppast kupde tro alt denna påtagliga likgiltighet var verklig. Hon sökte öfvertala sig sjelf att britten var så Mverväldigad af hennes nedlåtenhet, att