Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 2

Åter uppsteg den varma rodnaden på inden äter sköt en talande blixt ur de farliga nen. Escas hufvud började at sviudla, och hans hjerta kl appade med våld sam häftighet. eDet är just inte troligt utt jag kunna glömma det, sude han med ett stalt ödmjokhet, Pet var en eder son sällun kommer en person i min ställning till godo. Hon log åt honom mera vänligt än nå gonsin. Jag säg efter dig igen-, stammade hon, men jog såg dig inte. behöfldt en, till hvilken jag kunde förtro mig. Jag har ingen rådgitvare, ingen försvarare, in gen vän. Jag sade, hv; ad har blilfvitafho. nöm? hyem unnars ekall uppfylla min ön. skan och bevara min hemhghet? , Och s sade Myrrhina att du skulle kommu hit i afton.s Hon tycktes hafva något mer all viga som hon dock ej kunde 3å fram. Hon be troktade britten med väntansfulla, näsan bedjande ögon: men Esca var ung, öpper och enkel, och väntade derföre på att Va lgria skulle fortfara, hvilket dinvna äfven gjorde, ehuru i en mera kall och passande ton, då hon såg att hon ej rönte någon uppmuntran. Det paket, som jag ämnar anförtro dig. måste af dig sjell lemnas i Licinius händer. Ingen annan lefvande varels det. Ingen får veta an du erhållit det at mig eller att du varit här i alton. Om så skulle behöfvas, måste du försvara det med ditt lif. Kan jag lita på dig? Han började känna att han icke längre kunde lita på sig sjelf. Det försmältande lampskenet, väll ukte rna, den lockande platsen och den tt a skönheten bredvid honom hörjaude angripa hans omacep och hans förständ. Eell. rid syntes honom hela hans ställning så sällsam, så omöjlig, att han knappast kunde tro att alltsammans var annat ån en dröm. Pet läg mycken stolthet i hans karakter, nen icke den ringaste unstrykning af fålänga : : och likt många ull r so