Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 2

tanke hade endast varit att ännu en gå betrakta den fagra yta som tjusade heunes ) neruae hon så, alt då hon I skickat efter sin frändes slat, kunde det väl icke vara någonting ondt uti alt tala med honom — ja, det skulle verkligen se högst besynnerligt ut om hon icke gjorde det; och i alla händelser skulle houu veta at ställa så till att ingen af hennes pigor kunde höra deras sumiul. Hon var naturligtvis okunnig om att nåI got ovanligt intresse för britten hude iörmått henne att sålunda kalla honom in i sit! eget helt och hället enskilda rum; tt så lunda omegifva houom med allt som kunde blända ögat och reta siunenu; att sålunda visa sig Iramför honom i fulla glansen ai sin personliga skönhet, änypu ytterligare! Örjå genom en praktfull tölewt, juveler, ljussken, blommor och parfymer. Öm hon skickade eter honom, var det ju helt naturligt tt han skulle fiuna henne omgilven af hennes ställnings vanliga förmåner. Det var icke hennes tel att de voro så lysande och så öfverväldigande. Då skulle han likt väl kunna tadla det gamla Falerner-vinet för dess förmåga att kittla gommen och förvirra hjernan, Det tillhörde honom att taga vara på sig sjelf; hon ville se honom, ta a med honom, le åt honom, kanhända, och lör öfrigt låta leda sig af omständigheterna. Valeria var den första som bröt tys naden, ehuru hon knavpast visste hvad hon skulle säga. Med en tveksam min, som klälde henne mycket väl, knäppte hon upp och igen ett armband, maken till det sou: låg på solluu. Hou var ntan tvilvel ckunnig om att hennes runda hvita ara bjäirunder såg ännu mera rund och hvit ut än förut. sJog har skickat efter dig, började hor, zemedan jag hört ati jag obetingedt ka lita på din trohet och tyetläieuhet, De påstås att du inte är istånd att törråda e anförtrodd hemlighet. Ar det inte så? Det torde knappt behöfva sägas att Esca redan var i hög grad förbryllad af aftonens