Aftonbladet – 21 juni 1864, sida 3

se honom, och det oaktadt synes den omed eten af hans närvaro. Hvem kunde doc säga huru hårdt bjertat möjligen klappad i bröstet, eller huru kinden rodnade unde slöjan? Denna slöja lyftes emellertid med ett ut rop af öfverraskning, då Esca lutade sig öfver henne för att taga krukan ur henne: hand, och Mariamnes kind bleknade änm mera än den natten, då han befriade henn från Spado och hans stallbröder. Afven han mumlade några ord af förvå ning öfver att finna henne här. Om de voro sanna, för hvars skull hade han d väntat så otåligt? Och för öfrigt är de ganska möjligt att Mariamne skulle kän sig sviken i sin väntan om hon sjelf hade måst fylla sin kruka i Tibern. Judinnan hade under de sista tvenne da garne tänkt på honom vida mera än hon skulle velat, vida mera än hon sjelf visste. Det är eget att se huru omärkligt sådana tankar slå rot och växa upp utan ans och vård. Det finnes plantor, som vi hvarje dag putsa och vattna, men som dock aldrig komma längre än till en svag och sjuklig växtlighet, och deremot finnes det andra som vi förtrampa, afhugga, ja, hvilkas rötter vi till och med rycka upp, men som dock uppnå sådan kraft och frodighet, att våra murar höljas med deras klängen och våra boningar genomträngas af deras doft. Mariamne var ingen bigått Judas dotter, för hvilken en främling var en förkastad varelse derför att han var en hedning. Hennes ständiga sammanvaro med Calchas hade lärt henne ädlare sanningar än dem som hennes fars traditioner hade meddelat henne. Och med alla sin races fördomar och stolthet hade hon dock insupit dessa barmhertighetens och toleransens grundsat