Aftonbladet – 21 juni 1864, sida 3

Tibern stilla fram mot hafvet. Det var et! dämpadt sorl på den kejserliga stadens ga tor, hvilket antydde att dagens hetta och tunga nu voro öfverståndna, och den trött het och slapphet, som timmen medförde, tycktes hafva öfverfallit äfven dem, hvilka voro tvungna att streta för sitt bröd, och endast i inbillningen kunde öfverlemna sig åt hvilan. På ett fragment af ruinen satt Esca, oaflåtligt stirrande uti det förbirinnande vattnet. Enligt allt utseende var hans sorglösa och drömmande stämning omedveten af de omgilvande föremålen; men det oaktadt var hans ställning en persons som är beredd att i ögonblicket rycka upp sig till handling, och ehuru hans armar voro korsade och hans hufvud nedlutadt, lyssnade dock hans öra spändt efter hvarje det ringaste ljud. Det är i allmänhet en tålamodspröfvande uppgift att vänta på en qvinna, och äfven under de mest gynnsamma förhållanden är den fullt stark själsspänning, sviken väntan och flera andra obehag. Först och främst kommer en karl alltid för tidigt, och detta med fullt medvetande och på berådt mod. Då han sålunda kommer före sin tid, går denna naturligtvis så mycket långsammare och framsmyger med en verklig snäckgång: så att då den utsatta timman slutligen inträder, det förefaller den väntande som om en ansenlig tid förflutit, och att hans vakt redan är förbi, då den i sjelfva verket just nu börjat. Då nu minuterna smyga framåt, komma en mingd obehagliga omvägar och misstankar, som endast uppstå vid dylika tillfällen, och hvilka sjelfplägaren vid friska vätskor aldrig skulle varit i stånd att hysa. Omständigheter, hvilka, då mötet aftalades, syntes helt och hållet egnade att befordra hans afsigter, förvandla sig nu till döfver