Aftonbladet – 21 juni 1864, sida 2

hvarmed han arrangerade de blodiga fester, vid hvilka de uppträdde, att han småningom hade blifvit en obestridlig auktoritet i sådana frågor och den förnämste ledaren af lekarne på amfiteatern. Om hans rykte för lanteri och den tjuskraft sådana män som fån utöfvade på de romerska damerna, ha vi redan talat; men om han belönades med leenden af de vackra åskådarinnorna af deras strider, så var å andra sidan hans ord lag bland gladiatorerna sjelfva. Det var han som utsåg de kämpar, hvilka skulle ställas emot hvarandra, som bilade deras tvister och som i de flesta fall höll i sin hand den vågskål, på hvilken deras lif lågo. En hotelse från Hippias fruktades mera af dessa vilda menniskor än en väl riktad stöt al spjut och svärd. : Ehuru Hirpinus var en oförskräckt och skicklig fäktare, hade han dock sin svaga punkt. Vid ett tillfälle, då han hade inträdt på arenan såsom secutor, det vill säga såsom en stridsman, beväpnad med svärd och hjelm, mot retiarius, som endast bar ett treuddigt spjut och ett nät, hade han den olyckan att finna sig invecklad i det sednäres maskor och i sin motståndares våld. Den romerska hopen, som var något ostadig både i sitt deltagande och i sina antipatier, skonade honom på grund af det tappra motstånd han hade giort: men Hirinus glömde aldrig de känslor han i detta ögonblick hade erfarit. Djerf och vild som han var, hade detta alldeles qväst honom; och den högljudda, skrytsamma prisläktaren bleknade så snart talet föll på treudden och nätet. Det var någonting verkligen -komisekt uti den förskräckelse han i detta ögonblick visade; han betraktade Hippias med samma bedjvnde blick som en hund kastar på sin herre, och tycktes syn